ändan av en dörrnyckel. Nå, låt se!» och med ett mycket allvarligt ansikte läste mr Weller långsamt följande:
Detta låg inuti en annan biljett, som lydde sålunda:
Kuvertet var adresserat helt enkelt till mr Weller, esquire, hos mr Pickwick, och i en parentes i vänstra hörnet stod ordet »Betjäntklockan» såsom en anvisning åt budet.
»Nå, se det var då riktigt lustigt», sade Sam. »Aldrig har jag då förr hört ett kokt fårlår kallas såarreh. Jag undrar just, vad de skulle kalla ett stekt?»
Emellertid begav sig Sam, utan att uppehålla sig med att diskutera denna punkt, genast till mr Pickwick och anhöll om ledighet för denna afton, som gärna beviljades honom. Med denna tillåtelse och portnyckeln i fickan gick Sam ut litet före den utsatta tiden och vandrade i all maklighet till Queen Square, dit han icke väl hade anlänt förrän han hade det nöjet att se mr John Smauker stödja sitt pudrade hår mot en lyktpåle på kort avstånd och röka en cigarr genom ett bernstensmunstycke.
»Hur står det till, mr Weller?» sade John Smauker, i det han graciöst lyfte sin hatt med ena handen och långsamt och nedlåtande vinkade med den andra. »Hur står det till, sir?»
»Åh jo, jag känner mig litet bättre», svarade Sam. »Men hur står det till med er, min hedersvän?»
»Åh, så där, lala», sade mr John Smauker.
»Ack, ni har arbetat för strängt», anmärkte Sam. Jag fruktade just, att ni skulle göra det. Det går inte an, förstår ni; ni får inte ge efter för er obändiga iver.»
»Det är inte så mycket det, mr Weller», svarade mr John Smauker; »det är inte så mycket det, som dåligt vin; jag fruktar att jag tagit för mycket till bästa av den varan.»
»Åh, är det det?» sade Sam. »Det är minsann en ganska svår åkomma.»
»Ja, men frestelsen, ser ni, mr Weller», anmärkte mr John Smauker.
»Ja visste ja», sade Sam.
»Störtad huvudstupa mitt i sällskapslivet, mr Weller», fortfor John Smauker med en suck.
»Åh, förskräckligt! yttrade Sam.
»Det är kanske bäst att vi bege oss av», sade mr Smauker, sedan han hade rådfört sig med ett pinsbacks-ur, som bodde på botten av en djup urficka och som bragtes upp på ytan med tillhjälp av ett svart band med en mässingsnyckel i andra ändan.
»Ja, det är kanske bäst», svarade Sam; »ty annars blir såarrehn för mycket kokt, och det kommer att förstöra den.»
Och därmed började Sam Weller till mr John Smaukers stora fasa att vissla.
»Ursäkta, mr Weller», sade John Smauker, marterad av detta höst opassande ljud, »vill ni inte ta min arm?»
»Tackar så mycket, ni är alltför god, men jag vill inte beröva er den», svarade Sam. »Jag har nu en gång den vanan att gå med händerna i fickorna, om ni inte har någonting däremot.»
I det Sam sade detta, fogade han handlingen till ordet och visslade vida högre än förut.
»Den här vägen», sade hans nya vän, tydligen mycket lättad, då de vände in på en sidogata. »Vi skola snart vara framme.»
»Verkligen?» sade Sam, som inte tycktes bli det ringaste upprörd av meddelandet om att han befann sig så nära den utvalda betjäntsamlingen i Bath.
»Ja», sade mr Jahn Smauker. »Bli inte orolig, mr Weller.»
»Åh, nej», sade Sam.
»Ni kommer att få se åtskilliga vackra uniformer, mr Weller», fortfor mr John Smauker, »och kanske kommer
