Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ni att finna några av de där herrarna litet stela i början; men de ge nog snart med sig.»

»Det är bra hyggligt gjort av dem», svarade Sam.

»Och ser ni», fortfor mr John Smauker med en förnäm och beskyddande min, »som ni är främling, skola kanske några av dem vara en smula elaka mot er i början.»

»De måtte väl inte bli allt för grymma?» frågade Sam.

»Nej bevars», svarade mr John Smauker, i det han tog fram sin snusdosa, som hade formen av ett rävhuvud, och tog sig en gentlemansaktig pris. »Det är några gyckelmakare ibland dem, och de komma kanske att skämta en smula; men det ska ni inte bry er om.»

Under tiden hade de kommit till en liten frukthandlarebutik, där mr John Smauker gick in, följd av Sam, som knappast hade kommit bakefter förrän han började att utföra en följd av de värsta grimaser och visa andra tecken till att befinna sig i ett det mest avundsvärda tillstånd av invärtes munterhet.

Då de hade passerat genom butiken och satt sina hattar på trappan i den lilla förstugan bakom den, uppenbarade sig skådeplatsen i sin fulla glans för mr Wellers blick.

Mitt i rummet voro två bord, betäckta med tre eller fyra servetter av olika ålder och tvättningsdatum, ställda bredvid varandra på ett sådant sätt att de, så mycket som sakens omständigheter det tilläto, sågo ut som ett. På dem lågo knivar och gafflar för sex eller åtta personer. Några av knivskaften och gafflarna voro gröna, några röda, och några få gula, och som alla gafflarna voro svarta, var denna färgblandning i hög grad påfallande. Tallrikar åt ett motsvarande antal gäster värmdes bakom kamingallret, och framför detta värmde sig gästerna själva, av vilka den förste och förnämste tycktes vara en fetlagd herre i en ljusröd frack med långa skört, skarlakansröda benkläder och en trekantig hatt, som stod med ryggen åt kaminen och tydligen nyss hade kommit in; ty utom att han hade behållit hatten på huvudet, höll han även i sin hand en lång käpp av det slag, som herrar av hans yrke i allmänhet hålla i en liggande ställning över vagnstak.

»Smauker, min vän — vacker tass!» sade herrn med den trekantiga hatten.

Mr Smauker stack den yttersta leden av lillfingret på sin högra hand in i den oftanämnde herrns med den trekantiga hatten och sade, att han var förtjust över att se honom se så frisk ut.

»Jag, man påstår, att jag ser helt blomstrande ut», sade mannen med den trekantiga hatten, »och det är verkligen högst eget. Jag har nu följt vår gamla galanta omkring i sta'n två timmar om dagen under de sista två veckorna, och ifall inte ett ständigt betraktande av det sätt, varpå hon häktar ihop sin avskyvärda, lavendelfärgade gamla kjol baktill är nog till att nedsätta en människas lynne för livstiden, så må man dra av mig ett kvartals lön.»

»Mina herrar, min vän mr Weller!»

»Det gör mig ont att jag håller värmen ifrån er, Weller», sade mr Tuckle med en nedlåtande nick. »Ni fryser väl inte, Weller?»

»Visst inte, Fyrfat», svarade Sam. »Man skulle sannerligen vara en bra frusen stackare, om man kunde frysa, när ni står framför en. Ni skulle minsann kunna spara in kol, om man satte er bakom kamingallret i farstun till ett offentligt kontor.»

Som detta svar syntes innehålla en personlig hänsyftning på mr Tuckles skarlakansröda livre, satte denne herre för ett ögonblick på sig en mycket majestätisk min, men utbrast slutligen, i det han småningom flyttade sig från kaminen, i ett tvunget skratt och sade att det inte var så illa.

Vid denna punkt avbröts samtalet av att en herre i brandgul plys infann sig, åtföljd av en annan utvald i karmonsinrött kläde, med stort omfång nere i strumptrakten. Sedan de sist anlände hade hälsats välkomna av de närvarande, framställde mr Tuckle det förslag, att kvällsvarden skulle bäras in, vilket enstämmigt antogs.

Frukthandlaren och hans hustru uppställde nu på bordet ett varmt kokt fårlår med kaprissås, rovor och potatis. Mr Tuckle satte sig som ordförande vid översta ändan av bordet, och mitt emot honom satt herrn i den brandgula plysdräkten. Frukthandlaren drog på sig ett par handskar av vaxduk för att bjuda omkring tallrikarna och ställde sig bakom mr Tuckles stol.

»Harris:» sade mr Tuckle i en befallande ton.

»Sir!» svarade frukthandlaren.

»Har ni tagit på er edra handskar?»

»Ja, sir.»

»Så tag då av locket.»

»Ja, sir.»

Frukthandlaren gjorde med mycken ödmjukhet såsom han hade blivit befalld och räckte vördnadsfullt förskä-