»Du ska säga honom», fortfor mr Pickwick, »att om han inte vill återvända hit med dig, så ska han få göra det med mig; ty jag kommer och hämtar honom.»
Med dessa instruktioner lade mr Pickwick en summa penningar i sin trogne tjänares hand och befallde honom att genast fara till Bristol för att förfölja flyktingen.
Sam packade in några små förnödenheter i en nattsäck och var nu färdig att resa; men då han kom till ändan av förstugan, stannade han, gick långsamt tillbaka och stack huvudet in genom dörren.
»Sir!» viskade Sam.
»Nå, Sam?» sade mr Pickwick,
»Jag har väl förstått edra order riktigt, sir?» frågade Sam.
»Det vill jag hoppas», sade mr Pickwick.
»Har jag förstått er riktigt även i fråga om att slå honom i backen, sir?» frågade Sam.
»Fullkomligt», svarade mr Pickwick. »Gör vad du finner vara nödvändigt. Du har mina order.»
Sam nickade till tecken på att han hade förstått alltsammans, drog sitt huvud tillbaka ur dörren och begav sig med lätt hjärta på sin pilgrimsfärd.
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET
OM HURULEDES MR WINKLE KOM HELT HYGGLIGT OCH TREVLIGT UR ASKAN DIREKT IN I ELDEN.
Den av ödet förföljde gentleman, som hade varit den
olyckliga orsaken till det ovanliga buller och den
uppståndelse, som på redan beskrivna sätt hade stört invånarne i
Royal Crescent, lämnade, sedan han hade tillbragt en natt
full av oro och bekymmer, det tak varunder hans vänner
ännu slumrade, utan att veta vart han skulle taga vägen.
De förträffliga och omtänksamma känslor, som förmådde
mr Winkle att taga detta steg, kunna icke nog värderas
eller för högt prisas. »Om», sade mr Winkle till sig själv,
»om den där Dowler söker (såsom han otvivelaktigt gör)
att verkställa sin hotelse om personligt våld mot mig, skall
det ålägga mig att utmana honom. Han har en hustru,
och denna hustru är honom tillgiven och beroende av
honom. O himmel! om jag i min blinda vrede skulle döda
honom, vilka känslor skulle jag inte sedan alltjämt
komma att bära på!» Denna plågsamma betraktelse inverkade
så starkt på den människovänlige unge mannens känslor,
att hans knän stötte emot varandra och hans ansikte röjde
oroande tecken till inre rörelse. Driven av dessa
reflektioner, fattade han sin nattsäck, smög sig sakta utför
trappan, stängde den avskyvärda porten med så litet buller
som möjligt och avlägsnade sig. I det han nu styrde sina
steg mot Hôtel Royal, upptäckte han en diligens, som
stod i begrepp att köra till Bristol, och anseende denna
stad vara ett lika gott ställe för hans syfte som något
annat, satte han sig upp på kuskbocken och nådde sin
bestämmelseort så tidigt som man med fog kunde begära av ett
par hästar, som gingo hela hållet fram och tillbaka två
gånger om dagen eller mera.
Han tog in på värdshuset Busken och gick, sedan han beslutit att uppskjuta varje skriftligt meddelande till mr Pickwick till dess det var sannolikt att mr Dowlers vrede till en viss grad skulle ha fördunstat, ut för att bese staden, som förekom honom vara en smula mera smutsig än något annat ställe han förut hade sett. Slutligen gick han vilse och såg sig om efter en städad butik, där han på nytt kunde inhämta råd och upplysningar.
Hans ögon föllo nu på ett nymålat hus, som för kort tid sedan hade blivit förvandlat till ett mellanting mellan en enskild boning och en butik, och vilket en röd lykta, som hängde ut över halvbågsfönstret över porten, tillräckligt skulle ha betecknat som en praktiserande läkares vistelseort, även om icke ordet »Fältskär» hade stått skrivet med förgyllda bokstäver på den brädfodrade väggen över fönstret till vad som i forna dagar hade varit salen utåt gatan. Som mr Winkle fann detta ställe lämpligt för anställandet av sina förfrågningar, gick han in i den lilla butiken, där lådorna och flaskorna med de förgyllda påskrifterna voro, och som han icke fann någon där inne, knackade han med en slant på disken för att väcka uppmärksamhet hos någon, som möjligen kunde vara inne i rummet där innanför, som antogs vara etablissementets innersta och särskilda helgedom, eftersom ordet »Fältskär» åter fanns på dörren, denna gång, för att förekomma enformighet, målat med vita bokstäver.
Vid den första knackningen upphörde plötsligt ett ljud, liksom av personer som fäktade med eldgafflar, vilket hittills hade varit ganska hörbart, och vid den nästa gled en
