Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


fall han endast högst sällan skulle vidare komma att bli plågad med kalla såarréer.»

Härmed satte sig Sam ned med ett vänligt leende, och sedan hans tal blivit väldigt applåderat, bröt sällskapet upp.

»Huru, ni måtte väl inte redan tänka på att gå, gamla hederspascha?» sade Sam Weller till sin vän, mr John Smauker.

»Jo, jag är tvungen», svarade mr Smauker; »jag lovade Bantam att komma tidigt hem.»

»Jaså», sade Sam, »det var en annan sak. Kanske att han komme att säga upp, ifall ni narrade honom. Tänker ni också gå, Fyrtfat

»Ja, det gör jag», svarade mannen med den trekantiga hatten.

»Huru — och lämna tre fjärdedelar av en punschbål kvar efter er?» sade Sam. »Prat! slå er ned igen!»

Mr Tuckle kunde icke motstå denna inbjudning. Han satte åter bort den trekantiga hatten och käppen, som han nyss hade tagit i handen, och sade att han skulle dricka ännu ett enda glas för gott kamratskaps skull.

Som den blå gentlemannen hade samma väg som mr Tuckle, lät även han övertala sig att stanna kvar, och då bålen var ungefär till hälften tömd, beställde Sam några ostron nedifrån frukthandlaren, och verkan av båda dessa saker var så utomordentligt livande, att mr Tuckle med den trekantiga hatten och käppen i handen dansade en »hornpipe» på bordet mellan ostronskalen, medan den blå gentlemannen ackompagnerade honom på ett sinnrikt, av en kam och en papperslapp bildat instrument. Då det omsider var slut med all punschen och nästan med natten även, avlägsnade de sig för att följa varandra hem. Mr Tuckle hade emellertid icke väl kommit ut i fria luften, förrän han fick en plötslig lust att lägga sig ned på gatan, och som Sam tyckte det vara synd att motsäga honom, lät han honom få sin vilja fram. Som den trekantiga hatten skulle ha blivit fördärvad, ifall den hade förblivit liggande där, plattade Sam den mycket omsorgsfullt ned på den blå gentlemannens huvud och gav honom den långa käppen i handen, varefter han ställde honom mot hans egen port, ringde på klockan och gick lugnt hem till sig.

Den följande morgonen kom mr Pickwick, vida tidigare än han annars plägade, ned utför trapporna, fullt klädd, och ringde på klockan.

»Sam», sade mr Pickwick, då mr Weller visade sig till svar på denna kallelse, »stäng dörren.»

Mr Weller gjorde det.

»Det inträffade en ledsam händelse här i natt, Sam», sade mr Pickwick, »som gav mr Winkle en viss anledning att befara våldsamheter av mr Dowler.»

»Ja, jag har redan hört det av den gamla frun här nere, sir», svarade Sam.

»Och tyvärr måste jag säga, Sam», fortfor mr Pickwick med en förlägen min, »att mr Winkle avlägsnat sig av fruktan för detta våld.»

»Avlägsnat sig!» sade Sam.

»Ja, han lämnade huset tidigt i dag på morgonen, utan att på förhand nämna det ringaste ord därom till mig», svarade mr Pickwick; »och han är försvunnen, jag vet inte vart. Nu måste han uppsökas, Sam — uppsökas och föras tillbaka hit till mig.»

»Men om han nu inte skulle vilja vända tillbaka, sir?» frågade Sam.

»Han måste förmås att göra det», svarade mr Pickwick.

»Men vem ska göra det, sir?» frågade Sam med ett leende.

»Du, Sam», svarade mr Pickwick.

»Det är bra, sir.»

Med dessa ord gick mr Weller ut ur rummet och hördes strax därefter stänga porten efter sig. Efter två timmars förlopp kom han lika kallblodigt tillbaka, som om han hade varit ute i det allra vanligaste ärende, och medförde den underrättelsen, att en individ, som i alla avseenden svarade mot mr Winkles signalement, denna samma morgon hade farit till Bristol med diligensen från Hôtel Royal.

»Sam», sade mr Pickwick och fattade hans hand, »du är en präktig människa, alldeles ovärderlig. Du måste jaga efter honom, Sam.»

»Med nöje, sir.»

»Så snart du upptäcker honom, skriver du genast till mig, Sam», sade mr Pickwick. »Om han försöker att rymma ifrån dig, så slå honom till marken eller stäng in honom. Du har mitt fulla bemyndigande, Sam.»

»Jag ska nog vara påpasslig, sir», svarade Sam.

»Du ska säga honom», sade mr Pickwick, »att jag är i hög grad förvånad, förtörnad och förargad över den högst utomordentliga åtgärd han ansett lämpligt att vidtaga.»

»Det ska jag, sir.»