Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ja, sir.»

»Pulvren till barnet i det stora huset med de nya invånarna, och pillerna, som skulle tagas fyra gånger om dagen, hos den där häftiga gamla herrn, som har podager?»

»Ja, sir.»

»Så stäng då dörren och passa på butiken.»

»Nå», sade mr Winkle, då gossen hade gått ut, »det är ju ändå inte så illa som ni ville få mig att tro. Det utlämnas ju ändå medicin.»

Mr Bob Sawyer tittade ut i butiken för att se efter om ingen främmande var därinne, som kunde höra, och sade därefter, i det han lutade sig fram mot mr Winkle, med dämpad röst:

»Han avlämnar alltsammans på orätt ställe.»

Mr Winkle blev helt förbluffad, och Bob Sawyer och hans vän skrattade.

»Kan ni inte förstå det?» sade Bob. »Han går upp i ett hus, ringer på klockan, sticker ett paket med medikamenter i handen på tjänaren och går sin väg. Tjänaren bär in paketet i salen, herrn öppnar det och låser påskriften: 'Droppar att intaga sängdags — piller som förut — mixtur som vanligt — pulvret. Från Sawyer — Nockemorfs efterträdare; noggrant preparerat efter recept', o. s. v. Han visar det för sin hustru, och hon läser påskriften, varefter det kommer ned till tjänstfolket, som också läser den. Dagen därpå kommer gossen tillbaka: 'Mycket ledsen — hans misstag — så fasligt mycket att göra — så många paket att avlämna — hälsning från mr Sawyer, Nockemorfs efterträdare.' Namnet blir känt, och det är huvudsaken i det medicinska facket, min gubbe lilla; det är vida bättre än alla världens annonser. Vi ha ett fyra uns' glas, som varit i hälften av husen i Bristol, och det kan ännu användas.»

»Nå, det var en ypperlig plan, det måste jag säga!» sade mr Winkle.

»Å, Ben och jag ha hittat på ett helt dussin sådana», svarade Bob Sawyer med innerlig förnöjelse. »Lykttändaren får aderton pence i veckan för att ringa på klockan i tio minuter, då han kommer här förbi om natten, och min springpojke rusar alltid in i kyrkan strax innan psalmen börjar och medan folk ännu inte ha annat att göra än se sig omkring, och kallar mig ut, med oro och förskräckelse målade i sitt ansikte. 'Kors bevara mig!' säger envar; 'någon har hastigt blivit sjuk. Det är bud efter Sawyer, Nockemorfs efterträdare. Vad den unge mannen måtte ha mycket att göra!'»

Vid slutet av detta avslöjande av några av läkaryrkets mysterier, lade sig mr Bob Sawyer och hans vän Ben Allen tillbaka i sina stolar och brusto ut i ett gapskratt, och sedan de innerligen hade fröjdat sig åt detta skämt, vändes samtalet in på ämnen, av vilka mr Winkle var mera omedelbart intresserad.

Vi tro oss på något ställe ha fällt en vink om att mr Benjamin Allen hade fallenhet för att bli sentimental sedan han druckit konjak. Vid denna tidpunkt av sin tillvaro hade mr Benjamin Allen kanske ett större anlag för gråtmildhet än någonsin förr, och orsaken till denna sjukdom var korteligen följande. Han hade vistats i nära tre veckor hos mr Bob Sawyer, som icke utmärkte sig för måttlighet, liksom mr Benjamin Allen icke utmärkte sig för ägandet av något särdeles starkt huvud, och följden härav hade blivit, att mr Benjamin Allen under hela den omnämnda tiden hade vacklat mellan ett halvt och ett helt rus.

»Min bäste vän» sade mr Ben Allen, begagnande sig av mr Bob Sawyers tillfälliga frånvaro bakom disken, dit han hade begivit sig för att utlämna några av de omnämnda, begagnade iglarne, »min bäste vän, jag är högst olycklig!»

Sedan mr Ben Allen fällt ett par tårar, tillade han, att i trots av all hans aktning och vördnad för hans vän, den präktige Bob, hade Arabella på det mest oförklarliga och pliktförgätna sätt ådagalagt den mest bestämda motvilja för hans person.

»Och jag tror», sade mr Ben Allen slutligen, »jag tror att det är en tidigare kärlek med i spelet.»

»Har ni någon föreställning om vem föremålet därför möjligen kan vara?» frågade mr Winkle med stark bävan.

Men Ben Allen fattade eldrakan, svängde den på ett krigiskt sätt över sitt huvud, bibragte en inbillad huvudskål ett våldsamt slag och slöt med att på ett mycket uttrycksfullt sätt säga, att han önskade att han kunde gissa det — det var alltsammans.

»Jag skulle visa honom vad jag tänker om honom», sade mr Ben Allen; och åter flög eldrakan omkring, ännu häftigare än förut.

Allt detta var naturligtvis mycket lugnande och tröstande