Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


för mr Winkle, som förblev tyst under några minuter, men slutligen samlade så mycket mod, att han kunde fråga, om miss Allen vistades i Kent.

»Nej, nej», svarade mr Ben Allen, i det han lade ifrån sig eldrakan och tog på sig en mycket slug min; »jag tror inte att Wardles hus just är rätta platsen för en egensinnig flicka, och därför har jag såsom hennes naturliga beskyddare och förmyndare, då våra föräldrar äro döda, fört henne hit ned till denna del av landet, för att låta henne tillbringa några månader hos en gammal tant på ett rart, tråkigt och ensligt ställe. Jag tror nog att det ska kurera henne, min gubbe lilla, och i annat fall gör jag en liten utländsk resa med henne och ser vad den kan uträtta.»

»Bor tanten då här i Bristol», stammade mr Winkle.

»Nej, nej — inte i Bristol», svarade mr Ben Allen. »Det är åt det där hållet — där nere», tillade han, i det han pekade med tummen över sin axel. »Men tyst! där kommer Bob; inte ett ord, min bästa vän, inte ett ord!»

Så kort detta samtal än var, väckte det likväl den högsta grad av oro och bekymmer hos mr Winkle. Den förmenta tidigare böjelsen aggade hans hjärta. Kunde han möjligen vara förmålet därför? Kunde det vara för hans skull som Arabella hade försmått den raske Bob Sawyer, eller hade han en lycklig rival? Han beslöt att träffa henne, kosta vad det ville. Men här visade sig nu ett oöverstigligt hinder; ty om mr Ben Allens förklarande »åt det där hållet» och »där nere» betydde tre eller trettio eller trehundra mil borta, kunde han omöjligen gissa.

Men han fick för tillfället icke tid att grubbla över sin kärlek; ty Bob Sawyers återkomst var den omedelbara förelöparen för ankomsten av en köttpastej från bagaren, i vars njutande denne gentleman påstod att han skulle deltaga. Bordet dukades av en tvätterska, som tjänstgjorde i egenskap av mr Bob Sawyers hushållerska; och sedan ett tredje par knivar och gafflar hade blivit lånade av modern till gossen i det grå livréet (ty mr Bob Sawyers hushåll var inrättat i en inskränkt skala), satte de sig till bords, varvid ölet serverades, såsom mr Sawyer anmärkte, »uti sitt medfödda tennhylster».

Sedan måltiden var intagen lät mr Bob Sawyer den största morteln i apoteket bäras in och började att brygga en väldig kvantitet rykande rompunsch däruti, omrörande och blandande materialerna medelst en mortelstöt på ett högst respektabelt och apoteksmässigt sätt. Som mr Sawyer var ungkarl, hade han endast ett glas i huset, som överlämnades åt mr Winkle till ära för honom som gäst, varemot mr Ben Allen erhöll en tratt med en kork i den smala ändan, medan Bob Sawyer åtnöj de sig med ett av dessa bredmynta, med kabbalistiska karaktärer beskrivna kristallkärl, i vilka kemisterna pläga mäta sina flytande läkemedel.

Det blev icke någon sång av, eftersom mr Bob Sawyer ansåg att detta icke var överensstämmande med yrket; men för att taga igen skadan för denna försakelse skrattade och pratade de till den grad, att det kunde ha hörts och sannolikt även hördes till andra ändan av gatan.

Mr Bob Sawyers munterhet mognade hastigt till vildhet, och mr Ben Allen återsjönk i snabb fart till det sentimentala, och punschen var nästan helt och hållet urdrucken, då pojken kom springande in och anmälde, att en ung kvinna just nu hade tittat in för att hälsa och säga, att Sawyer, Nockemorfs efterträdare, skulle vara god och komma och se till en sjuk några gator därifrån. Detta gjorde slut på det glada laget. Då mr Bob Sawyer efter ett par och tjugu upprepanden hade fattat vad budet hade att säga, band han en våt handduk om huvudet för att göra sig nykter, och sedan detta till en del hade lyckats honom, tog han på sig sina gröna glasögon och avlägsnade sig. Motstående alla uppmaningar att stanna till dess han komme tillbaka, och finnande det alldeles omöjligt att kunna inleda mr Ben Allen i ett begripligt samtal om det föremål som låg honom närmast om hjärtat, eller om vilket annat som helst, tog även mr Winkle avsked och återvände till Busken.

Oron i hans sinne och de många betraktelser, som Arabella hade väckt, hindrade hans andel av mortelpunschen att göra den verkan, som den under andra förhållanden skulle ha haft på honom, och sedan han hade druckit ett glas sodavatten och konjak vid disken, gick han in i kafferummet, snarare modstulen än uppmuntrad av aftonens händelser.

Framför kaminen, med ryggen åt honom, satt en något lång herre i en grön rock, den enda person som, utom honom, befann sig i rummet. Det var en tämligen kall afton för denna årstid, och herrn drog sin stol åt sidan för att låta den nykomne även få en liten skymt av elden; men huru blev icke mr Winkle till mods, då han därvid tillika fick ögonen på den hämndlystne och blodtörstige mr Dowlers anlete och gestalt!

Mr Winkles första tanke var att häftigt rycka i den när-