vänta, nej! Fattigsidan, säger ni. Jag skulle gärna vilja se den. — Jag ska själv gå till honom.»
Fattigsidan i ett gäldstuguhäkte är, såsom namnet antyder, den där de fattigaste och eländigaste fångarne hållas inspärrade. En fånge, som önskar att bli inskriven på fattigsidan, betalar varken hyra eller annan avgift; hans in- och utskrivningspenningar äro mindre, och han är berättigad till att erhålla ett litet förråd av livsmedel, till vars anskaffande några människovänliga människor då och då stiftat några små legat i sina testamenten. De flesta av våra läsare torde erinra sig, att man ända till för några år sedan såg i Fleetfängelsets mur ett slags järnbur, i vilken stod någon utsvulten människa, som då och då skramlade med en sparbössa och med sorgsen stämma ropade: »Ack, glöm inte de fattiga gäldenärerna! Ack, glöm inte de fattiga gäldenärerna!» Innehållet i denna bössa, då det fanns något i den, delades mellan de fattiga gäldstugufångarna, och karlarna på fattigsidan avlöste varandra i denna vanärande befattning.
Ehuru denna sed har blivit avskaffad och buren nu är avstängd med plankor, äro dessa olyckliga människors usla och nödlidande tillstånd likväl detsamma. Vi tillåta icke längre, att de vid fängelseporten vädja till de förbigåendes barmhärtighet och medlidande; men i vår lagbok låta vi ännu, till kommande släktens beundran och vördnad, den nyttiga och rättvisa lagen stå outplånad, som förklarar, att den hårdnackade förbrytaren skall födas och klädas och den fattige gäldenären dö av svält och nakenhet. Ja, ingen vecka förgår, utan att i varenda av våra bysättningshäkten någon av dessa människor oundvikligen måste dö av hungerns långsamma kval, så framt de icke räddas därifrån av sina medfångar.
Grubblande över detta ämne, medan han steg upp för den smala trappa, vid vars fot mr Roker hade lämnat honom, arbetade sig mr Pickwick upp till överkokningspunkten och blev så upphetsad av sina betraktelser rörande detta ämne, att han störtade in i rummet, till vilket han hade blivit visad, innan han hade någon klar föreställning om det ställe, där han befann sig, eller om föremålet för sitt besök.
Rummets allmänna utseende återförde honom genast till sig själv; men hans ögon hade icke väl fallit på gestalten av en man, som satt och grubblade vid den dammiga kaminen, förrän han tappade hatten på golvet och blev stående stel och orörlig av förvåning.
Ja, i trasiga kläder och utan någon rock, med den gula kallikåskjortan sönderfallande i lumpor, med håret hängande över ansiktet och dettas drag förändrade av lidanden och avtärda av hunger, satt där — mr Alfred Jingle; hans huvud vilade mot hans hand; hans ögon stodo fästa på kaminen, och hela hans yttre vittnade om elände och djupt svårmod.
Strax bredvid honom och vårdslöst stödd mot väggen, stod en starkt byggd lantman och slog med ett utslitet ridspö på den kragstövel, som prydde hans högra fot, medan hans vänstra var instucken i en gammal toffel. Hästar, hundar och dryckenskap hade i förening bragt honom dit. En rostig sporre satt på den ensamma stöveln, vilken han då och då kastade upp i tomma luften, i det han på samma gång gav stöveln ett raskt slag och frammumlade några av de ljud, varmed en ryttare uppmuntrar sin häst. Han red i detta ögonblick i tankarna någon förtvivlad kappritt. Den arma stackaren! han hade aldrig ridit det snabbaste djuret i sitt dyrbara stall med hälften så stor hastighet som den, varmed han rycktes framåt den bana, som slutade i Fleet.
På motsatta sidan av rummet satt en gammal man på en liten trälåda, med ögonen fästa på golvet och ett ansikte, som hade antagit uttrycket av den djupaste och mest hopplösa förtvivlan. En liten flicka — hans dotterdotter — hängde över honom och sökte att med tusende små barnsliga konster ådraga sig hans uppmärksamhet, men den gamle mannen varken hörde eller såg henne. Den röst, som hade varit musik, och de ögon, som hade varit ljus för honom, gjorde intet intryck på hans sinnen. Hans lemmar skälvde av sjukdom, och en slagåkomma hade förlamat hans själ.
I rummet funnos vidare två eller tre andra manspersoner, som stodo samlade i en liten klunga och talade stojande med varandra. Även fanns där en mager, avtärd kvinna, en fånges hustru, som med mycken omsorg vattnade en eländig kvarleva av en förtorkad och vissnad växt, vilken, efter vad man tydligt nog kunde se, aldrig mera skulle komma att skjuta något grönt blad — en måhända alltför trogen sinnebild av det värv hon hade kommit att uppfylla.
Dessa voro de föremål, som framställde sig för mr Pick-
