Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sätt?» sade slaktaren efter en tämligen lång stunds tystnad. »Vad vill ni ha för att gå er väg?»

»Ursäkta», svarade mr Pickwick. »Vad var det ni sade? Jag förstår er inte riktigt.»

»Vad vill ni ha för att söka er ett annat rum?» frågade slaktaren. »Den vanliga avträdessumman är två shillings och sex pence. Vill ni göra det för tre shillings?»

»Jag är verkligen så obekant med de gällande reglerna här», svarade mr Pickwick, »att jag ännu inte förstår er. Kan jag då få bo på något annat ställe? Det hade jag inte trott.»

»Om ni kan?» upprepade mr Martin med ett medlidsamt löje.

»Om jag kände så föga till livet, skulle jag äta upp min hatt och svälja spännet», sade den andlige herrn.

»Ja, det skulle jag med», tillade slaktarn högtidligt.

Efter denna inledning underrättade de tre kamraterna med en mun mr Pickwick om att penningar precis vore detsamma i Fleet som utanför detta; för sådana kunde han ögonblickligen få nästan allt vad han önskade, och om han bara hade penningar och ville använda dem, behövde han bara ge tillkänna att han önskade ett rum för sig själv, för att inom en halvtimme kunna flytta in i ett med möbler och allt som behövdes.

Därmed skildes sällskapet åt till största ömsesidiga belåtenhet, i det mr Pickwick återvände till vaktrummet och de tre kamraterna begåvo sig till kafferummet för att där använda fem shillings, som den andlige herrn med beundransvärd klokhet och omtanke till den ändan hade lånat av honom.

»Det var det jag visste!» sade mr Roker fnissande, då mr Pickwick förklarade av vilken anledning han hade kommit tillbaka. Sa' jag inte det, Neddy?»

Den filosofiske ägaren av den universella pennkniven gav brummande ett jakande svar.

»Jag visste att ni skulle önska ett rum för er själv», sade Roker. »Låt mig se, ni behöver några möbler, och dem hyr ni väl av mig, förmodar jag? Det är regeln.»

»Med mycket nöje», svarade mr Pickwick.

»Det är ett ypperligt rum uppe vid kafferumstrappan, som tillhör en kanslifånge», sade mr Röker. »Det kommer att kosta er ett pund i vecian; men det frågar ni väl inte efter?»

»Nej, visst inte», svarade mr Pickwick.

»Nå, så kom då och följ mig dit», sade mr Roker och fattade i hast sin hatt; »saken är avgjord på fem minuter. Herre Gud, varför sa' ni inte strax, att ni ville visa er som en schangtil karl?»

Saken blev såsom fångknekten hade förutsagt, snart ordnad. Kanslifången hade varit där länge nog för att ha mistat vänner, förmögenhet, hem och levnadslycka och förvärvat sig rätt till ett enskilt rum. Som han emellertid led av det lilla obehaget att stundom sakna en bit bröd, lånade han ett begärligt öra till mr Pickwicks förslag att hyra rummet av honom och gick villigt in på att lämna honom i uteslutande och orubblig besittning därav för en gottgörelse av tjugu shillings i veckan, av vilken summa han vidare förpliktade sig att utlösa den eller de personer, som kunde erhålla pollett till det.

Medan handeln uppgjordes, betraktade mr Pickwick honom med smärtsamt deltagande. Det var en lång, mager, likblek man i en gammal överrock och tofflor, med infallna ögon och en rastlös, orolig blick. Hans läppar voro blodlösa och hans knotor skarpa och framstående. Gud hjälpe honom! Inspärrningens och nödens järntänder hade i tjugu år långsamt gnagit på honom.

Mr Roger vidtog sina åtgärder med en sådan snabbhet, att rummet efter en kort tids förlopp var utstyrt med en matta, sex stolar, ett bord, en vilsoffa, en tepanna och åtskilliga andra saker, som hyrdes ut för det måttliga priset av tjugufem shillings och sex pence i veckan.

»Är det något mera vi kunna göra för er?» frågade mr Roker, i det han med synnerlig belåtenhet såg sig om och muntert klingade med den första veckans hyra i sin knutna hand.

»Ja», sade mr Pickwick, som en stund hade stått försänkt i djupa tankar. »Finns här någon, som går ärenden och dylikt?»

»Utom huset, menar ni?» frågade mr Roker.

»Ja, jag menar en person, som kan gå ut; inte någon fånge.»

»Ja, det finns det», sade Roker; »det finns en stackars sate, som har en vän på fattigsidan och som med stort nöje åtager sig vad som helst av det slaget. Han har sprungit en hel hop ärenden under de sista två månaderna. Ska jag skicka bud efter honom?»

»Ja, om ni vill vara så god», svarade mr Pickwick. »Men