Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


märkvärdiga öde, att den, utan att man egentligen vet varför, genom en tyst överenskommelse mellan alla fattiga, sluskigt-gentila personer i London, betraktas såsom deras gemensamma samlingsplats och dagliga tillflyktsort.

Den, som första gången besöker detta ställe, kunde lätt frestas att anse det för ett åt sluskighetens gudom helgat tempel. Där finns icke ett bud eller en rättstjänare, som bär en rock, som är sydd åt honom; där finns icke en enda människa i hela anstalten, som har ett något så när friskt och sunt ansikte, med undantag av en liten vithårig, äppelkindad rättstjänare, och även han tyckes, likt ett skadat och i konjak inlagt körsbär, ha artificiellt torkat och krumpit ihop i ett konserveringstillstånd, varpå han icke kan göra något naturligt anspråk. Till och med advokaternas peruker äro illa pudrade, och deras lockar sakna styvhet.

Men rättsbiträdena (the attorneys), som sitta vid ett stort bord nedanför kommissarierna, äro dock de största märkvärdigheterna. Den yrkesmässiga utstyrseln hos de förmögna av dessa herrar består av en blå påse och en pojke, vanligen en yngling av den judiska läran. De ha icke några bestämda ämbetsrum, utan sköta sina juridiska affärer i skänkrummen på värdshusen eller på fängelsegårdarna, där de infinna sig flockvis och söka kunder på samma sätt som omnibuskonduktörerna. De ha ett flottigt och fläckigt utseende, och om de ha några laster alls, så äro dryckenskap och bedräglighet de mest framstående bland dessa. Deras yttre är icke intagande, och deras sätt högst egendomligt.

Mr Salomon Pell, en av denna lärda korporations medlemmar, var en tjock, flabbig, blek man, klädd i en rock, som den ena minuten såg ut som om den vore grön, och den andra som om han vore brun, och som var prydd med en krage med samma kameleontiska färgspel. Hans panna var smal, hans ansikte brett, hans huvud stort och hans näsa sned, som om naturen, förtretad över de fallenheter han hade märkt hos honom, hade givit dem en vred klämning, från vilken den sedan aldrig hämtat sig. Som han emellertid var korthalsad och trångbröstad, drog han väsentligen andan genom denna kroppsdel, som sålunda möjligen genom sin nytta ersatte vad som fattades den i skönhet.

»Jag är säker om att kunna hjälpa honom igenom», sade mr Pell.

»Är ni ock?» svarade den person, till vilken denna försäkran ställdes.

»Ja fullt säker», sade Pell; »men om han hade vänt sig till någon eländig stympare, så hade jag inte velat svara för följderna.»

Nu var det ställe, där detta samtal ägde rum, värdshuset mitt emot bankrutträtten, och den person, med vilken det hölls, ingen annan än mr Weller den äldre, som hade kommit för att trösta och lugna en vän, vars anhållan om att få njuta förmån av akten[1] skulle före den dagen, och vars juridiska biträde han i detta ögonblick rådfrågade.

»Men var är George?» frågade den gamle gentlemannen.

Mr Pell gjorde ett kast med huvudet bortåt i riktningen åt ett rum där innanför, dit mr Weller genast begav sig och där han mottogs på det varmaste och mest smickrande sätt av ett halvt dussin av sina yrkesbröder, till tecken på deras glädje över hans ankomst. Den insolvente gentlemannen, som hade hyst en spekulativ, men oförsiktig passion för att leverera hästar till långa håll, varigenom han hade råkat i sin nuvarande förlägenhet, såg särdeles välmående ut och sökte att lugna sitt sinne medelst porter och kräftor.

Hälsningen mellan mr Weller och hans vänner inskränkte sig till yrkets frimuraretecken, bestående av en vrickning med högra handleden, varvid lillfingret på samma gång slänges upp i luften. Vi kände en gång två berömda kuskar (nu äro de avsomnade, de stackars hedersknyfflarna), ett par tvillingbröder, mellan vilka rådde den uppriktigaste och mest hängivna vänskap. De körde varenda dag förbi varandra på Dovervägen under tjugufyra års tid, utan att växla någon annan hälsning än denna; men då den ene dog, avtärdes den andre och följde honom kort därefter i graven.

»Nå, George», sade mr Weller den äldre, i det han tog av sig sin överrock och satte sig med sin vanliga gravitet. »Hur är det? Allt i ordning bakpå och vagnen full?»

»Allt i ordning, gamla kamrat», svarade denne i förlägenhet varande gentlemannen.

»Är det grå stoet lämnat åt någon?» frågade mr Weller oroligt.

George nickade jakande.

  1. Insolvent-akten, en parlamentsakt till förmån för bankrutterade, i kraft varav de slippa häkte, ehuru de icke kunna betala.