Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Nå, är det bra», sade mr Weller. »Vagnen också borta?»

»Den är på ett säkert ställe», svarade George, i det han vred huvudet av ett halvt dussin kräftor och sväljde dem utan något vidare bråk.

Mr Weller nickade på ett sätt, som tillkännagav hans belåtenhet med dessa anordningar, varpå han vände sig till mr Pell, pekade på sin vän George och sade:

»Nå, när tänker ni ta täckena av honom?»

»Åh», svarade mr Pell, »han är nummer tre på listan, och turen kommer väl förmodligen till honom om en halvtimme. Jag har sagt till min skrivare att komma hit och säga oss till, när tiden är inne.»

Mr Weller betraktade mr Pell med stor beundran från huvud till fot och sade därpå med eftertryck:

»Vad önskar ni att förtära, sir?»

»Sannerligen», svarade mr Pell, »ni är alltför —. På min ära, jag är inte van vid —. Det är så tidigt på förmiddagen, att jag nästan —. Nå ja, så ge mig då för tre pence rom, min lilla vän.»

Den uppassande ungmön, som hade gått ordern i förväg, satte glaset med rommen framför mr Pell och drog sig tillbaka.

»Mina herrar», sade mr Pell, i det han såg sig omkring på sällskapet, »skål för er väns framgång! Jag tycker inte om skryt, mina herrar; det är inte mitt sätt; men jag kan likväl icke underlåta att anmärka, att om er vän hade varit nog olycklig att falla i händerna på — men jag vill inte säga ut vad jag tänkte säga. Er tjänare, mina herrar!» Och sedan mr Pell tömt glaset i ett tag, smackade han med tungan och betraktade belåtet de församlade kuskarna, som uppenbarligen ansågo honom för ett slags högre väsende.

»Den förre lordkansleren tyckte mycket om mig, mina herrar», sade mr Pell. »Jag kommer ihåg, mina herrar, att då jag en gång åt middag hos honom — vi voro bara två, men allt var lika präktigt som om han hade väntat tjugu gäster; det stora sigillet låg på ett litet bord på hans högra sida, och en man med hårpiska och i full rustning höll vakt över spiran med draget svärd och i silkesstrumpor, något som alltid äger rum, mina herrar, både natt och dag — så sade han: “Pell”, sa' han, “ingen falsk blygsel, Pell. Ni är en man med talang; ni kan hjälpa vem som helst genom bankruttärenden, Pell, och ert fosterland kan vara stolt över er, Pell.” Detta var hans egna ord. — “Mylord”, sade jag, “ni smickrar mig.” — “Pell”, sade han, “förbanna om jag det gör.”»

»Sa' han det?» frågade mr Weller.

»Ja, det gjorde han», svarade Pell.

Här avbröts mr Pell av att pojken och den blå påsen, som voro oskiljaktiga kamrater, häftigt rusade in i rummet och sade (åtminstone sade pojken det, ty den blå påsen teg som ett gott barn), att saken strax skulle för. Detta meddelande hade icke väl blivit gjort, förrän hela sällskapet skyndade över gatan och började att tränga sig in i rätten, en inledande ceremoni, vartill i vanliga fall antages upptagas från tjugufem till trettio minuter.

Som mr Weller var mycket stor och grov, kastade han sig genast in i hopen i den förtvivlade förhoppning, att han slutligen skulle komma fram till en för honom lämplig plats. Hans framgång svarade emellertid icke så alldeles mot hans förväntan; ty som han hade försummat att taga av sig hatten, blev denna nedslagen över ögonen på honom av någon osedd person, på vars tår han med betydlig styrka hade tagit fotfäste. Denne individ ångrade tydligen strax efteråt sin häftighet; ty i det han frammumlade ett otydligt utbrott av förvåning, drog han den gamle mannen in i salen och befriade efter en häftig ansträngning hans huvud och ansikte.

»Samiel!» utbrast mr Weller, då han sålunda hade blivit i stånd att se sin befriare.

Sam nickade.

»Du är mig just en lydig och kärleksfull liten gosse, du», sade mr Weller, »som så där ger far din på skall'n på hans gamla da'r!»

»Hur kunde jag väl veta, att det var ni?» svarade sonen. »Tycker ni, att jag borde ha känt igen er på tyngden av er fot?»

»Ja, det är då verkligen sant nog, Sammy», svarade mr Weller, som strax blev god igen. »Men vad gör du här? Det kan inte hjälpa din husbonde att han kommer hit, Sammy. De göra inte om domen här, Sammy; nej de göra de inte.» Och mr Weller skakade på huvudet med lärd högtidlighet.

»En tocken envis gammal luver ni är!» utbrast Sam. Ni pratar då jämt och samt om domar och allibyss och allt det där! Vem har väl tänkt på att göra om domen?»