Löjtnant Tappleton vände sig om mot sin vän doktor Slammer med en knappt märkbar axelryckning, liksom för att antyda ett visst tvivel rörande hans minnes pålitlighet.
»Sir», sade doktorn plötsligt till mr Tupman i en ton, som kom denne herre att så häftigt rycka till, som om en knappnål hade stuckits in i hans ena vad, »var ni på balen här i går afton?»
Mr Tupman framstammade ett svagt ja och såg under tiden oavvänt på mr Pickwick.
»Befann sig den där personen i ert sällskap?» sade doktorn, pekande på den ännu alltjämt orubblige främlingen.
Mr Tupman bejakade detta faktum.
»Nåväl, sir», sade doktorn till främlingen, »i dessa herrars närvaro frågar jag er ännu en gång, om ni antingen vill ge mig ert kort och behandlas som en gentleman, eller om ni vill tvinga mig att tukta er på stället?»
»Håll, sir», sade mr Pickwick; »jag kan verkligen inte tillåta, att denna sak drives längre utan en ytterligare förklaring. Meddela de närmare omständigheterna, Tupman.»
Sålunda högtidligen uppmanad, framställde mr Tupman saken med några få ord; berörde lätt lånet av fracken; utbredde sig vidlyftigt över vad som hade tilldragit sig efter middagen; slutade med en liten ursäkt för sin egen del och överlämnade därpå åt främlingen att reda sig så gott han kunde. Denne stod också i begrepp att söka göra detta, då löjtnant Tappleton, som hade betraktat honom med mycken nyfikenhet, sade med utomordentligt förakt:
»Har jag inte sett er på teatern, sir?»
»Det är ganska troligt», svarade den oblyge främlingen.
»Han är en kringresande skådespelare», sade löjtnanten föraktfullt, i det han vände sig till doktor Slammer; »han spelar i det där stycket, som officerarne av det 52:dra i morgon kväll låta uppföra på teatern i Rochester. Ni kan inte gå längre i denna sak, Slammer; det låter sig inte göra.»
»Alldeles riktigt!» sade den värdige Payne.
»Jag beklagar, att jag bragt er i denna obehagliga ställning», sade löjtnant Tappleton till mr Pickwick; »men tillåt mig yttra, att det bästa medlet att för framtiden undgå upprepandet av sådana uppträden är, att ni hädanefter är litet mera noggrann i valet av ert umgänge. Er tjänare, sir!» och därmed spatserade löjtnanten ut genom dörren.
»Och tillåt mig säga, sir», sade den hetsige doktor Payne, att om jag hade varit Tappleton eller Slammer, hade jag nupit er, sir, och varenda person här i sällskapet i näsan. Det hade jag, sir — varenda en. Mitt namn är Payne, sir, doktor Payne vid det 43:dje. Er tjänare, sir!»
Då han hade slutat detta tal och framsagt de tre sista orden i en högljudd ton, skred han majestätiskt ut genom dörren, följd tätt i hälarna av doktor Slammer, som icke sade något, utan nöjde sig med att krossa sällskapet med en blick.
Under yttrandet av ovan anförda utmaning hade stigande harm och en utomordentligt hög grad av förbittring uppfyllt mr Pickwicks ädla bröst, så att hans väst var nära att sprängas. Han stod orörlig på samma ställe och stirrade ut i den tomma luften. Dörrens stängning bragte honom till sig själv igen. Han störtade fram med raseri i sitt öga. Hans hand låg på dörrvredet; i nästa ögonblick skulle den ha legat i strupen på doktor Payne vid det 43:dje, om icke Snodgrass hade gripit sin vördade chef i frackskörtet och dragit honom tillbaka.
»Håll i honom!» ropade mr Snodgrass. »Håll i honom, Winkle, Tupman — han får inte sätta sitt dyrbara liv i fara för en sak sådan som denna!»
»Släpp mig!» sade mr Pickwick.
»Håll i honom!» ropade mr Shodgrass, och medelst hela sällskapets förenade ansträngningar blev mr Pickwick nedtryckt i en länstol.
»Lämna honom i fred», sade främlingen i gröna fracken — »konjak och vatten — präktig gammal herre — tusan till mod — svälj det här — ah! — präktigt!»
Sedan han på förhand prövat kraften av den dryck, som den sorglige mannen hade tillagat, satte han glaset för munnen på mr Pickwick, och återstoden av dess innehåll försvann hastigt.
En kort tystnad uppstod; groggen hade gjort sin verkan, och mr Pickwicks älskvärda ansikte antog åter allt mera sitt vanliga uttryck.
»De förtjäna inte att ni bryr er om dem», sade den sorglige mannen.
»Ni har rätt, sir», sade mr Pickwick, »de förtjäna det inte. Jag blygs över att mina känslor låtit förleda mig till denna uppbrusning. Flytta er stol hit till bordet, sir.»
Den sorglige mannen lydde beredvilligt; en ny krets bildades nu omkring bordet, och åter rådde harmoni därstädes.
