Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


visa. Fyll hans glas! Vem var det som slog bort det från hans läppar? Det var samma förföljare som förut hade plågat honom. Han sjönk ned på kudden och kved högt. En kort stund av glömska, och han vandrade genom en obehaglig labyrint av låga, välvda rum, stundom så låga att han måste krypa på händer och fötter för att komma fram; där var trångt och mörkt, och överallt, vart han vände sig, ställde sig nya hinder i vägen för honom. Där voro även insekter, några vidriga kryp med ögon som stirrade på honom och uppfyllde luften, hemskt glimmande i det tjocka mörkret. Väggarna och taken vimlade av ormar; valvet växte ut till ett ofantligt omfång; förfärliga gestalter svävade fram och tillbaka, och ansikten av människor, som han kände, blevo ohyggliga genom sitt gapande och stirrande på honom; de brände honom med glödande järn och hopsnörde hans huvud med tåg, till dess blodet sprack ut, och han kämpade ursinnigt för sitt liv.

Vid slutet av ett bland dessa anfall, varunder jag med möda hade hållit honom kvar i sängen, föll han, som det tycktes, i ett slags slummer. Överväldigad av vaka och ansträngning, hade jag för några minuter tillslutit ögonen, men plötsligt kände jag ett häftigt tag i min axel. Jag vaknade ögonblickligen. Han satt upprätt i sängen; en förfärlig förändring hade försiggått med hans ansikte, men medvetandet hade återvänt, ty han kände tydligen igen mig. Barnet, som för länge sedan hade blivit väckt av hans yrande tal, reste sig upp ur sin bädd och sprang, skrikande av fruktan, fram mot sin far; modern tog det hastigt på armen, för att han icke under sitt häftiga vanvett skulle göra det skada, men blev, skrämd av förändringen i hans drag, stående mållös vid sängen. Han grep mig krampaktigt i axeln, och gjorde ett förtvivlat försök att tala, i det han slog sig för bröstet med den andra handen. Förgäves — han utsträckte armen emot dem och gjorde ännu en våldsam ansträngning. Ett rosslande ljud i hans strupe — en glimt i ögat — en kort, halvkvävd kvidan — och han föll tillbaka — död!»

Asterisk.svg

Det skulle vara oss ett synnerligt nöje att kunna uppteckna mr Pickwicks åsikt om den ovanstående berättelsen, och vi tvivla ej heller på, att vi skulle ha blivit i stånd därtill, om icke en högst obetydlig omständighet hade inträffat.

Mr Pickwick hade åter satt det glas ifrån sig, som han hade hållit i sin hand under de sista få meningarna av berättelsen, och hade just gjort sig i beredskap att tala — ja, vi ha mr Snodgrass' anteckningsbok till stöd för att han redan hade öppnat munnen, då kyparen trädde in och sade:

»Några herrar, sir.»

»Ack», sade mr Winkle och reste sig upp, »det är några vänner till mig; visa in dem. Särdeles hyggligt och trevligt folk», tillade mr Winkle, då kyparen hade gått, »officerare av det 97:de, vilkas bekantskap jag gjorde idag på morgonen på ett tämligen eget sätt. Ni skall säkert komma att tycka särdeles mycket om dem.»

»Jämvikten i mr Pickwicks sinne blev genast återställd. Kyparen återkom och förde tre herrar in i rummet.

»Löjtnant Tappleton», sade mr Winkle, »löjtnant Tappleton, mr Pickwick — mr Snodgrass, som ni sett förut; min vän mr Tupman, doktor Payne — doktor Slammer, mr Pickwick, mr Tupman, doktor Slam —»

Här stannade mr Winkle plötsligt, ty en stark spänning visade sig både i mr Tupmans och i doktorns ansikte.

»Jag har sett den där herrn förr», sade doktorn med stark betoning.

»Verkligen?» sade mr Winkle.

»Och — den där personen med, om jag inte misstager mig», sade doktorn, i det han gav främlingen i gröna fracken en forskande blick. »Det förekommer mig som om jag i går afton gjorde denna person en mycket enträgen inbjudning, vilken han fann lämpligt att avslå.»

Vid dessa ord sneglade doktorn stolt bort till främlingen och viskade vid sin vän löjtnant Tappleton.

»Det är väl aldrig möjligt?» sade denne herre, då viskningen var förbi.

»Jo, det är det», svarade doktor Slammer.

»I sådant fall måste ni genast sparka ut honom», mumlade ägaren av fältstolen med mycken vikt.

»Var lugn, Payne», inföll löjtnanten. »Tillåt mig att fråga, sir», fortfor han, vänd till mr Pickwick, som icke kunde fatta detta ohövliga intermezzo, »tillåt mig att fråga, sir, om denna person tillhör ert sällskap?»

»Nej, sir», svarade mr Pickwick, »han är vår gäst.»

»Han är medlem av er klubb, om jag inte misstager mig?» sade löjtnanten frågande.

»Nej, visst inte», svarade mr Pickwick.

»Och bär aldrig edra klubbknappar?» frågade löjtnanten.

»Nej, aldrig», svarade den förvånade mr Pickwick.