Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs



FYRTIOFJÄRDE KAPITLET

HANDLAR OM ÅTSKILLIGA SMÅ HÄNDELSER, SOM INTRÄFFADE I FLEET, OCH OM MR WINKLES HEMLIGHETSFULLA UPPFÖRANDE SAMT VISAR HURU DEN STACKARS KANSLIFÅNGEN OMSIDER ERHÖLL SIN FRIHET


Mr Pickwick kände sig alltför mycket rörd av Sams varma tillgivenhet för att kunna visa något slags tecken till vrede eller misshag i anledning av det överilade steg han hade tagit genom att sålunda frivilligt låta sätta sig i bysättningshäkte för obestämd tid. Den enda punkt, varom han med bestämdhet fordrade en förklaring, var namnet på Sams fordringsägare, men detta fortfor mr Weller lika bestämt att förtiga.

»Det tjänar ingenting till, sir», sade Sam den ena gången efter den andra. »Det är en elak, världsligt sinnad, hätsk och hämndlysten varelse med ett hjärta så hårt, att det inte står till att mjukas upp.»

»Men betänk då, Sam», invände mr Pickwick; »summan är så ringa, att den mycket lätt kan betalas, och då jag nu kommit överens med mig själv om att du ska stanna hos mig, borde du komma ihåg, att du kan vara mig till vida större nytta, om du kan gå fritt in och ut.»

»Jag är er mycket förbunden, sir» svarade mr Weller gravitetiskt; »men jag skulle helst vilja slippa.»

»Slippa vad, Sam?»

»Jag skulle helst se, sir, om jag sluppe att nedlåta mig till att be den där obarmhärtige fienden om någon ynnest.»

»Men det är ju inte att be honom om någon ynnest, att begära att han ska taga emot penningarna, Sam», anmärkte mr Pickwick.

»Ursäkta, sir», svarade Sam; »det skulle vara en mycket stor ynnest att betala honom dem, och det förtjänar han inte, sir; det är hela saken.»

Men då mr Weller såg, att mr Pickwick gned sin näsa med en något förtretad min, fann han det rådligast att byta om samtalsämne.

»Jag fattar mina beslut efter grundsatser, sir», anmärkte Sam, »och ni gör på samma sätt, varvid jag kommer att tänka på karln, som tog livet av sig av grundsats, och som ni naturligtvis har hört talas om.»

Mr Weller stannade, då han kom till denna punkt, och kastade en komisk blick på sin herre från sina ögonvrår.

»Den där karlns historia har jag aldrig hört talas om.»

»Inte det, sir?» utbrast mr Weller. »Det förvånar mig, sir; han var skrivare i ett regeringsdepartement, sir.»

»Åh, var han det?» sade mr Pickwick.

»Ja, det var han, sir», svarade mr Weller, »och en ganska hygglig herre till på köpet — en av den precisa och fina sorten, som sticker sina fötter i små guttaperkahoar när det är vått och inte känner någon annan hjärtevän än harskinnet på bröstet. Han lade ihop pengar av grundsats; tog var dag på sig en ren skjorta av grundsats; talte aldrig med någon av sina släktingar av grundsats, av fruktan att de skulle låna pengar av honom, och var i det hela taget en ovanligt trevlig karl. Han lät klippa sitt hår av grundsats var fjortonde dag och gjorde ackord med sin skräddare efter den ekonomiska grundsatsen: tre omgångar kläder om året och de gamla tillbaka. Som han var en mycket ordentlig herre, åt han var dag på samma ställe, där han för en shilling och nio pence kunde ta för sig så mycket han ville av rätterna; och han tog också full valuta för sina pengar, efter vad värden ofta berättade med tårar i ögonen. Och där satt han nu, sir, i tre timmar på den bästa platsen, utan att njuta något annat efter midda'n än sömn, och se'n gick han till ett kaffehus ett par gator därifrån för att få sig en liten kopp kaffe och fyra struvor, varefter han gick hem till Kensington och lade sig. En natt blev han svårt sjuk och sände bud efter doktorn, som också kom i en grön vagn. — “Nå, hur står det till?” säger doktorn. — “Åh, bara klent”, svarar den sjuke. — “Vad har ni ätit?” säger doktorn. — “Kalvstek”, svarar den sjuke. — “Vad var det ni sist åt?” säger doktorn. —“Struvor”, säger den sjuke. — “Ja, se där ha vi det!” säger doktorn. “Jag ska genast skicka er en dosa med piller, och ni får aldrig mera förtära sådana”, säger han. — “Vilket?” säger den sjuke. “Pillerna?” — “Nej, struvorna”, säger doktorn. — “Huru!” säger den sjuke och sätter sig upp i sängen. “Jag har nu av grundsats ätit fyra struvor varenda kväll i femton års tid.” — “Ja, då gör ni klokast uti att sluta upp därmed av grundsats”, säger doktorn. — “Men struvor äro ju hälsosamma,