sir!” säger patienten. — “Struvor äro inte hälsosamma, sir”, säger doktorn mycke' häftigt. “Fyra struvor var kväll skulle ta livet av er inom sex månader!” — Den sjuke ser honom länge rakt i ansiktet, funderar länge och säger slutligen: “Är ni säker på det, sir?” — “Ja, därpå ger jag er mitt hedersord som läkare”, säger doktorn. — “Hur många struvor på en gång tror ni skulle ta livet av mig?” säger den sjuke. — “Det vet jag inte”, svarar doktorn. — “Tror ni att så många som för en halv crown skulle göra det?” säger den sjuke. — “Ja, det skulle jag tro”, säger doktorn. — “För tre shillings sådana skulle således säkert göra det?” säger den sjuke. — “Ja, fullkomligt säkert”, svarar doktorn. — “Det är bra”, säger den sjuke. “God natt!” Nästa morgon stiger han upp, tänder upp eld, låter hämta för tre shillings struvor, värmer dem allesammans, äter upp varenda en och skjuter sig så en kula för pannan.»
»Varför gjorde han det?» frågade mr Pickwick plöligt; ty han kände sig helt förvånad över berättelsens tragiska slut.
»Varför gjorde han det, sir?» sade Sam. »Åh, för att försvara sin grundsats, att struvor voro hälsosamma och för att visa, att han inte lät tvinga sig av någon.»
Med dylika vridningar och vrängningar av samtalet avvärjde mr Weller sin herres frågor den aftonen, då han kom för att slå sig ned i Fleet, och då mr Pickwick märkte, att varje mild invändning var fruktlös, gav han slutligen, ehuru ogärna, sitt samtycke till att han hyrde in sig på vecka hos en skallig skoflickare, som hade ett litet rum i ett av de översta gallerierna.
»Röker ni alltid se'n ni lagt er, gamla tupp?» frågade mr Weller sin värd, då de båda hade gått till vila.
»Ja, det gör jag, unga kyckling», svarade skoflickaren
»Tillåter ni mig fråga, varför ni alltid bäddar er säng under det där furubordet?» frågade Sam.
»Därför att jag alltid brukade ligga i en fyrstolpig säng innan jag kom hit, och jag tycker att bordsbenen göra samma nytta», svarade skoflickaren.
Ovanstående korta dialog ägde rum medan mr Weller låg utsträckt på sin madrass i ena ändan av rummet och skoflickaren på sin i det andra; rummet upplystes av skenet från en dank och skoflickarens pipa, som glimmade under bordet likt ett glödande kol. Så kort samtalet än hade varit, stämde det likväl mr Weller starkt till fördel för hans värd, varför han reste sig upp på sin armbåge och tog hans yttre i närmare betraktande än han hittills haft varken tid eller lust att göra.
Han hade en gulblek hy, liksom alla skoflickare ha, och hade ett tjockt, stubbigt skägg, liksom alla skoflickare ha, och hans ansikte var ett konstigt, godlynt stycke arbete med något sneda drag och prytt av ett par ögon, som en gång måste ha haft ett mycket glatt och muntert uttryck, ty de tindrade ännu. Karlen var vid pass sextio år till åldern och vår Herre vete huru gammal han var som fånge, så att det var eget nog att han i sitt yttre kunde ha något som närmade sig munterhet eller belåtenhet. Han var liten till växten, och som han låg nästan dubbel i sin säng, såg han ut att vara ungefär så lång som han skulle ha varit utan ben. I munnen hade han en stor, röd pipa och rökte och stirrade på danken i ett tillstånd av avundsvärt lugn.
»Har ni varit här länge?» frågade Sam, brytande den tystnad, som nu hade räckt en stund.
»I tolv år», svarade skoflickaren och bet i ändan på pipskaftet i det han talade.
»Brydde er inte om att vädja till rätten?» sade Sam.
»Nej», svarade skoflickaren. »Saken förhåller sig som så, att jag blev ruinerad genom att få litet pengar i testamente.»
»Se så, vad är det för ett prat?» sade Sam. »Jag skulle önska att någon rik fiende ville försöka att ruinera mig på det sättet. Jag skulle inte säga nej.»
»Åh, jag förmodar att ni inte tror mig», sade skoflickaren, som fortfor att helt lugnt röka sin pipa. »Jag skulle inte heller göra det i ert ställe; men sant är det i alla fall.»
»Hur gick det till då?» frågade Sam, halvt benägen att sätta tro till denna utsago, endast på grund av den blick skoflickaren gav honom.
»Det ska jag säga er», svarade skoflickaren. »En gammal herre, som jag arbetade åt nere på landet och med en av vars fattiga släktingar jag gifte mig — hän är död, Gud signe henne, och Herren vare lovad därför! — fick slag och gick bort, lämnande efter sig fem tusen pund.»
»Det var särdeles hyggligt gjort av honom», sade Sam.
»Det ena tusendet», fortfor skoflickaren, »testamenterade han mig, därför att jag hade gift mig med hans släkting.»
»Det var ju galant», mumlade Sam.
»Och som han hade en hel hop brorssöner och brorsdött-
