Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Gud välsigne er, käre vän!» sade den varmhjärtade mr Pickwick, i det han besvarade tryckningen av sin unge väns hand.

»Nå, hur går det?» ropade mr Tupman utifrån galleriet.

»Kommer strax!» svarade mr Winkle. »Godnatt!»

Det sades ännu en gång och ett och halvt dussin gånger godnatt, men ännu alltjämt höll mr Winkle hårt fast sin väns hand och såg honom i ansiktet med samma sällsamma uttryck.

»Är det verkligen ingenting som fattas er?» sade mr Pickwick slutligen, då hans arm hade blivit alldeles öm av skakningen.

»Nej, ingenting», sade mr Winkle.

»Nåväl, så godnatt då», sade mr Pickwick och sökte att lossa sin hand.

»Min vän, min välgörare, min högtärade reskamrat, mumlade mr Winkle och grep honom om handleden. »Döm inte hårt om mig, ifall ni får höra att jag, driven till det yttersta av hopplösa hinder och svårigheter —»

»Nå», sade mr Tupman och visade sig åter i dörren, »kommer ni, eller skola vi bli instängda här?»

»Ja, ja, jag är färdig», svarade mr Winkle; och med en våldsamt ansträngning slet han sig lös.

Medan mr Pickwick med stum förvåning stirrade efter dem nedåt korridoren, visade sig Sam Weller i trappan och viskade någonting i största hast till mr Winkle.

»Ja visst, lita på mig», sade denne gentleman högt.

»Tackar så mycket, sir. Ni glömmer det således inte, sir?» sade Sam.

»Nej, naturligtvis», svarade mr Winkle.

»Lycka på resan, sir!» sade Sam och tog åt sin hatt. »Jag hade bra gärna följt med er, sir, men husbond' går framför allt.»

»Det gör er mycken ära att ni stannar här», sade mr Winkle, och med dessa ord försvunno de utför trappan.

»Högst besynerligt», sade mr Pickwick, i det han åter gick in i sitt rum och satte sig vid bordet i en grubblande ställning. »Vad i all världen kan den unge mannen ämna att göra?»

Då han en stund hade suttit och tänkt över saken, frågade mr Rokers stämma, om han finge komma in.

»Ja, gärna», svarade mr Pickwick.

»Jag har tagit en mjukare kudde med mig åt er, sir», sade Roker, »i stället för den som ni hade i natt.»

»Tack ska ni ha», sade mr Pickwick. »Vill ni dricka ett glas vin?»

»Ni är alltför god, sir», svarade mr Roker, i det han tog emot glaset, som bjöds honom. »Er skål, sir!»

»Tack», sade mr Pickwick.

»Det gör mig ont att behöva säga, att det är bra dåligt med er värd i afton, sir», sade Roker, i det han satte ifrån sig glaset och betraktade fodret på sin hatt, innan han åter satte den på sig.

»Huru! Kanslifången?» utbrast mr Pickwick.

»Han ska inte komma att bli det längre, sir», svarade Roker och vände sin hatt så, att hattmakarens namn kom att sitta rätt, när han såg på det. »Han ligger på sjuksalen nu. Jag fruktar att det är förbi med honom; jag erbjöd Neddy helt nyss att hålla två mot ett på honom, men han ville inte, och det gjorde han rätt uti. Tack, sir, godnatt, sir.»

»Vänta!» sade mr Pickwick allvarligt. »Var är den där sjuksalen?»

»Alldeles här mittöver, sir», sade Roker. »Jag ska visa er, om ni vill följa med.»

Mr Pickwick fattade sin hatt, utan att säga ett ord, och följde genast med. Fångvaktaren gick tigande förut, lyfte sakta upp klinkan på en dörr och vinkade åt mr Pickwick, att han skulle stiga in. Det var ett stort, ödsligt, hemskt rum med en mängd järnsängar, på en av vilka skuggan av en avtärd, blek gestalt låg utsträckt. Hans andedräkt var tung och djup, och han kved smärtsamt när den kom och gick. Vid sidan av sängen satt en liten, gammal man, som hade ett skoflickareförkläde framför sig och med tillhjälp av ett par hornbågade glasögon läste högt ur bibeln. Det var den lycklige arvingen.

Den sjuke mannen lade sin hand på den läsandes arm och gav tillkänna, att han skulle sluta. Han slog ihop boken och lade den på sängen.

»Läs upp fönstret!» sade den sjuke.

Han gjorde det. Bullret av vagnar och kärror och rullande hjul, rop av män och pojkar, alla de brådskande ljuden från en väldig hop, full av liv och rörelse, blandade sig tillsammans till ett doft sorl och svävade in i rummet. Över det hesa, högljudda sorlet höjde sig stundom ett skallande skratt, eller också träffade en stump av någon mun-