Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»God morgon, mina herrar!» sade Sam, som i detta ögonblick trädde in med skorna och damaskerna. »Bort med sorg, som lilla pojken sa', när hans skolmamsell dog. Välkomna till inrättningen, go' herrar!»

»Den här tokiga gossen», sade mr Pickwick och klappade Sam på huvudet, medan denne lade sig på knä för att knäppa sin herres damasker, »den här tokiga gossen har låtit arrestera sig för att få vara hos mig.»

»Huru!» utbrusto de tre vännerna.

»Ja, go' herrar», sade Sam, »jag är — var god och stå stilla en smula, sir — jag är fånge.»

»Fånge!» utbrast mr Winkle med obeskrivlig häftighet

»Här är jag, sir!» svarade Sam och såg upp. »Vad är det fråga om, sir?»

»Jag hade hoppats, Sam, att — ingenting, ingenting!» sade mr Winkle brådskande.

Det var någonting så kort och förvirrat i mr Winkles sätt, att mr Pickwick ovillkorligt såg på hans båda vänner för att söka förklaring hos dem,

»Vi veta det inte», sade mr Tupman till svar på denna stumma uppmaning. »Han har under de sista par dagarna varit i en stark spänning, och hela hans sätt har varit högst olik mot vad det annars brukar vara. Vi fruktade att någonting fattades honom, men han nekar det bestämt.»

»Nej, nej», sade mr Winkle och rodnade för mr Pickwicks blick, »det är verkligen ingenting; jag försäkrar er, att jag lämnar staden på en kort tid i en enskild angelägenhet, och jag hade hoppas att kunna förmå er att låta Sam följa med mig.»

Mr Pickwick såg ännu mera förvånad ut än förut.

»Jag hade trott», stammade mr Winkle, »att Sam inte skulle ha någonting däremot; men när han nu är arresterad här, så är det naturligtvis omöjligt. Jag måste därför resa allena.»

I det mr Winkle yttrade desas ord, märkte mr Pickwick med en viss förvåning, att Sams fingrar skälvde vid damaskerna, som om han blivit överraskad eller förbryllad. Han såg även upp på mr Winkle, då denne tystnade, och ehuru den blick, de växlade, var ytterst snabb, tycktes de likväl förstå varandra.

»Vet du något om det här, Sam?» frågade mr Pickwick skarpt.

»Nej, det gör jag inte, sir», svarade mr Weller och började att knäppa med ovanlig iver.

»Är du säker på det, Sam?» fortfor mr Pickwick.

»Ja, sir», svarade mr Weller, »jag är så till vida säker på det, som jag inte hört någonting om saken förrän i detta ögonblick. Om jag gissar mig till ett och annat», tillade Sam med en blick på mr Winkle, »har jag likväl inte rättighet att säga vad det är, i händelse att jag möjligen gissat orätt.»

»Jag har inte någon rättighet att göra vidare frågor om en persons enskilda angelägenheter, även om denna person är en aldrig så förtrogen vän», sade mr Pickwick efter en kort tystnad: »för ögonblicket kan jag endast säga, att jag rakt inte förstår mig på det här; och därmed ha vi talat nog om den här saken.»

Efter detta yttrande ledde mr Pickwick samtalet på andra ämnen, och mr Winkle tycktes efter hand bliva mera lugn, ehuru han icke på långt när blev det fullkomligt. De hade alla så mycket att tala om, att förmiddagen gick mycket hastigt, och då mr Weller klockan tre hade på det lilla matbordet framdukat en fårstek och en ofantlig köttpastej jämte diverse tallrikar med grönt och muggar med porter, vilka stodo på stolarna eller soffan eller var de bäst kunde få plats, kände sig envar stämd att göra maten all rättvisa, ehuru köttet hade blivit köpt och stekt, och pastejen tillagad och bakad i fängelseköket strax bredvid.

Ovanpå detta följde en eller två buteljer gott vin, som mr Pickwick lät hämta från kaffehuset »Hornet» i Doctors' Commons, ehuru man kanske mera riktigt skulle uttrycka sig, om man sade en eller sex, ty då vinet och téet vore förtärda, ringde klockan ut alla gästerna.

Men om mr Winkles beteende hade varit oförklarligt på förmiddagen, blev det alldeles gåtlikt och högtidligt, då han, under inflytande av sina känslor och sin andel av en eller sex buteljer, lagade sig till att taga avsked av sin vän. Han dröjde till dess mr Tupman och mr Snodgrass hade avlägsnat sig och tryckte därefter med lidelsefull värme mr Pickwicks hand med ett uttryck i sitt ansikte, var uti ett djupt och mäktigt beslut på ett förfärligt sätt blandade sig med det mest koncentrerade extrakt av dysterhet.

»God natt, bäste sir!» sade mr Winkle mellan sina sammanpressade tänder.