Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


i förstugan, där det första föremål, som mötte hans ögon, var hans älskade far, som med hatten i handen satt på ett trappsteg och i den ljudligaste ton ropade »Weller!» med ett mellanskov av en halv minut.

»Vad tjuter ni efter», sade Sam, häftigt, då den gamle gentlemanen hade giivit sig luft i ännu ett rop, »och gör er så röd i syna som en förtvivlad glasblåsare? Vad står på?»

»Ah!» svarade den gamle gentlemannen; »jag började att frukta att du hade tagit dig en spatsertur kring Regents Park, Sammy.»

»Tyst!» sade Sam. »Inga tocka där kvickheter mot girighetens offer, och laga att ni kommer bort från det här trappsteget. Jag bor ju inte här.»

»Åh, jag har så lustiga saker att tala om för dig, Sammy!» sade den äldre mr Weller i det han reste sig upp.

»Vänta ett ögonblick», sade Sam; »ni är alldeles vit på ryggen.»

»Det var rätt, Sammy, borsta av det», sade mr Weller, medan hans son gjorde honom ren. »Det kunde se ut som ett slags personlighet här, om en ginge med vitmenade kläder — vasa, Sammy?»

Som mr Weller här visade de mest otvetydiga symptom till ett annalkande anfall av skratt, lade sig Sam emellan för att hindra det.

»Se så, håll er stilla!» sade Sam. »Jag har då väl aldrig sett maken till gammal grinolle förr. Men vad är det ni egentligen vill?»

»Vem tror du väl har följt mig hit, Samuel?» frågade mr Weller, i det han gick ett par steg tillbaka, spetsade munnen och drog upp ögonbrynen. »Jo, din styvmor! Din styvmor, Sam», sade mr Weller, »och den rödnäste mannen min gosse — och den rödnäste mannen. Ho, ho, ho!»

Härmed utbrast mr Weller i ett konvulsiviskt skratt, medan Sam stod och betraktade honom med ett grin, som småningom spred sig över hela hans ansikte.

»De ha kommit hit för att ha ett litet allvarligt samtal med dig, Samiel», sade mr Weller och torkade sina ögon. »Du får inte säga någonting om den onaturliga fordringsägaren, Sammy.»

»Huru! Veta de inte vem han är?» frågade Sam.

»Nej, inte det bittersta», svarade hans far.

»Var äro de?» frågade Sam och upprepade alla den gamle gentlemannens grin.

»I kabinett», svarade mr Weller. »Rödnäsan är inte den man som går på något ställe där det inte vankas dryckesvaror att få; min själ, om han det gör! Vi hade en mycket behaglig färd på vägen från markisen av Granby i dag på morgonen, Sammy», sade mr Weller, då han kände sig i stånd att tala mera klart och tydligt. »Jag körde gamla Blacken för schäskärran, som tillhörde styvmor dins första man, och en länstol sattes upp i den åt herden, och förbanna mig», sade mr Weller med en blick av djupt förakt, »och förbanna mig, om inte en trappstege bars ut på vägen framför vårt port, för att han skulle kravla sig opp för den.»

»Åh, det är väl inte ert allvar?» sade Sam.

»Det är mitt allvar», svarade hans far, »och jag önskar att du hade kunnat se hur fast han höll sig i trappan, medan han gick upp, som om han fruktat för att falla ned från en höjd av sex fot och slå sig i tusen miljoner bitar. Slutligen kom han likväl opp, och vi foro av; och jag skulle nästan tro — jag skulle nästan tro, säger jag, Samiel — att han kunde märka, att han blev en smula skakad då vi vände om hörnen.»

»Jag förmodar att ni kom att köra mot en avvisare eller par?» sade Sam.

»Jag fruktar», svarade mr Weller under en oupphörlig blinkning, »jag fruktar, att jag törnade emot ett par stycken, Sammy; han flög litet emellanåt ur länstolen.»

Här svajade den gamle herrn från den ena sidan till den andra med huvudet och anfölls av ett hest, invärtes buller, ledsagat av ett häftigt uppsvällande av ansiktet och ett plötsligt förökande av bredden i alla hans drag — symptom, vilka icke litet oroade hans son.

»Bli inte rädd, Sammy, bli inte rädd !» sade den gamle herrn, då han med mycken ansträngning och med tillhjälp av åtskiliga krampaktiga stampningar hade fått sitt mål igen. »Det är bara ett slags tyst skratt, som jag övar mig med, Sammy.»

Under detta samtal hade de kommit till dörren till »kabinettet», där Sam genast steg in, sedan han stannat ett ögonblick för att se sig tillbaka över sin axel och kasta en slug blick på sin högt ärade fader, som ännu alltjämt fnissade bakom honom.

»Mycke' förbunden för det här besöket, styvmor», sade