Sam, i det han artigt hälsade på damen. »Hur står till, herde?»
»O, Samuel!» sade mrs Weller. »Det är förfärligt!»
Mr Stiggins sträckte händerna i vädret och vände upp ögonen, till dess man icke såg något annat än vitan eller, rättare sagt, gulan av dem, men sade icke ett ord.
»Lider den där herrn av någon plågsam sjukdom?» frågade Sam och såg på sin styvmor för att få en förklaring.
»Den gode mannen sörjer över att se dig här, Samuel», sade mrs Weller.
»Åh, är det det som fattas honom?» sade Sam. »Sitt ned, sir!»
»Unge man», sade mr Stiggins i en uppskruvad ton, »jag fruktar att ni inte blivit uppmjukad av fängelset.»
»Sir», svarade Sam, »det är mycket vackert av er att tala så. Jag vill hoppas att min natur inte är blöt, sir. Högst förbunden för er goda tanke, sir.»
Vid denna punkt av samtalet hördes ett ljud, som på ett opassande sätt närmade sig ett skratt, komma från den stol, på vilken den äldre mr Weller hade tagit plats, varpå mrs Weller, sedan han i en hast övervägt alla sakens omständigheter, fann det vara hennes heliga plikt att så småningom få sina hysteriska krämpor.
»Weller», sade mrs Weller (den gamle herrn satt i en vrå), »Weller, kom hit!»
»Tack ska du ha, min ängel», svarade mr Weller; men jag har det mycket bra där jag är.»
Vid dessa ord brast mrs Weller ut i tårar.
»Var står nu på, min fru?» frågade Sam.
»O, Samuel», svarade mrs Weller, »din far gör mig olycklig. Är det då ingenting som kan förbättra honom?»
»Hör ni?» sade Sam. »Frun önskar veta om det inte är någonting som kan göra er bättre.»
»Jag är mrs Weller mycket förbunden för hennes artiga fråga, Sammy», svarade den gamle herrn. »En pipa skulle göra mig synnerligen gott. Kan man få en sådan här, Sammy?»
Här lät mrs Weller några flera tårar falla, och mr Stiggins stånkade.
»Så där ja! Nu blir den stackars herrn sjuk igen!» sade Sam och såg sig om. »Var sitter det onda, sir?»
»På samma ställe, unge man», svarade mr Stiggins, »på samma ställe.»
»Var kan det vara, sir?» frågade Sam, skenbarligen i största enfald.
»I bröstet, unge man», svarade mr Stiggins och satte sitt paraply mot sitt bröst.
Vid detta rörande svar började mrs Weller, som nu var alldeles ur stånd att återhålla sina känslor, att snyfta högt och förklarade sin innerliga övertygelse vara den, att herden var ett helgon, varpå den äldre mr Weller tillät sig att i dämpad ton yttra, att det måste finnas många konstiga slags helgon här i världen.
»Jag fruktar, min fru», sade Sam, »att den här herrn med ryckningarna i ansiktet har blivit törstig av den bedrövliga syn han ser framför sig. Är det så min fru?»
Den hedervärda damen såg frågande på mr Stiggins, varpå denne herre efter många vrängningar med ögonen omfattade sin strupe med sin högra hand och efterapade handlingen att svälja, för att giva till känna att han var törstig.
»Jag fruktar, Samuel, att hans känslor äro skuld därtill», sade mr Weller sorgset.
»Vad är er vanliga dryck, sir?» frågade Sam.
»Ack, min käre unge vän», svarade mr Stiggins, »alla drycker äro idel fåfänglighet.»
»Det är endast alltför sant, endast alltför sant», sade mrs Weller med en frammumlad kvidan och en skakning på huvudet.
»Ja, det kan nog vara sant, sir», sade Sam; »men vilken är er älsklingsfåfänglighet, sir? Vilken fåfänglighet tycker ni mest om lukten på!»
»Ack, min käre unge vän», svarade mr Stiggins, »jag föraktar dem i alla. Om det», fortfor han, »om det är någon som är mig mindre motbjudande än de andra, så är det den dryck, som kallas rom — varm, min käre, unge vän, med tre sockerbitar till glaset.»
»Jag beklagar på det högsta att jag måste säga er, sir», sade Sam, »att det inte är tillåtet att sälja det slags fåfänglighet här i inrättningen.»
»O, de förhärdade människorna!» utbrast mr Stiggins. »O, vilken avskyvärd grymhet av dessa mänskliga förföljare!»
Med dessa ord kastade mr Stiggins åter upp ögonen mot taket och slog sig för bröstet med sitt paraply, och det är endast enkel rättvisa mot den ärevördige herrn att säga, att hans harm syntes vara fullkomligt äkta och oförställd.
