Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

allt detta den gången, men jag tror snarare att han efteråt läste sig till det i någon bok; ty han förklarade uttryckligt, att han föll i ett slags slummer, medan han satt på den gamla vagnsaxeln och betraktade de förfallna postvagnarna, och att han plötsligt väcktes av att en djupt klingande kyrkklocka slog tu.

»Vare härmed huru som helst, så slog en kyrkklocka tu. Min onkel vaknade, gnuggade ögonen och sprang förvånad upp.

»I samma ögonblick som klockan slog tu, blev hela detta ödsliga och tysta ställe en skådeplats för den utomordentligaste livlighet och rörelse. Vagnsdörrarna hängde på sina gångjärn; beklädnaden var åter på sin plats; järnarbetet var så gott som nytt; målningen var uppfriskad; lyktorna voro tända; dynor och överrockar låga på samtliga kuskbockarna; bärare lade paket i alla lådorna; konduktörer stuvade undan sina brevpåsar; stalldrängar kastade en hel hop ämbar vatten över de lagade hjulen; många män sprungo till för att sätta i vagnsstängerna; passagerarna infunno sig; kappsäckar langades upp; hästar spändes för, och det var, kort sagt, alldeles klart och tydligt, att varje vagn skulle till att resa. Min onkel spärrade upp sina ögon till den grad vid åsynen av allt detta, att han ända till sitt sista ögonblick undrade över att han någonsin hade kunnat sluta till dem igen.

»“Hör nu”, sade en röst, i detsamma som min onkel kände en hand på sin axel, “ni är antecknad till en plats inuti. Det är bäst att ni stiger in.”

»“Är jag antecknad?” sade min onkel och vände sig om.

»“Ja visst.”

»Min onkel kunde inte svara, mina herrar, så förvånad var han. Det löjligaste av alltsammans var, att ehuru det var så många människor närvarande och det med varje ögonblick tillströmmade nya ansikten, kunde man likväl icke säga varifrån de kommo; de tycktes på ett eller annat sätt träda fram ur jorden eller falla ned ur luften och försvinna på samma sätt. Då en bärare hade lossat sina saker på en vagn och erhållit sin betalning, vände han sig om och var borta; och innan min onkel väl hade börjat att undra över vart han hade tagit vägen, visade sig ett halvt dussin nya, som kommo vacklande under bördan av packor, som tycktes vara tillräckligt stora för att krossa dem. Därjämte voro alla passagerarna så besynnerligt klädda — vida, bredskörtade, galonerade frackar med stora uppslag och kragar, samt med peruker, mina herrar, stora, högtidliga peruker med en bandros bak i nacken. Min onkel kunde rakt inte bli klok därpå.

»“Nå, ska ni inte stiga in?” sade den person, som förut hade tilltalat min onkel. Han var klädd som en postkonduktör med peruk på huvudet och ofantliga uppslag på sin frack; i den ena handen höll han en lykta och i den andra ett väldigt muskedunder, vilket han stod i begrepp att lägga ned i sin lilla vapenkista. “Ska ni inte stiga in, Jack Martin?” sade konduktören, i det han höll lyktan upp till min onkels ansikte.

»“Åhå!” sade min onkel och tog ett par steg tillbaka; “det där låter tämligen förtroligt.”

»“Det står så i passagerarelistan”, svarade konduktören.

»“Står det inte ett 'mister' framför?” frågade min onkel; ty han tyckte, mina herrar, att det, att en konduktör, som inte kände honom, kallade honom Jack Martin, var en frihet, som postverket inte skulle ha gillat, om det haft vetskap därom.

»“Nej, det gör det inte”, svarade konduktören kallt.

»“Är platsen betald?” frågade min onkel.

»“Ja, naturligtvis”, svarade konduktören.

'“Åh, är den?” sade min onkel. “Nå, så låt gå då — vilken vagn?”

»“Den här”, svarade konduktören, pekande på en gammal Edinburgh—London-vagn, på vilken steget var nedfällt och dörren stod öppen. “Stopp! — där komma de andra passagerarna. Låt dem stiga in först.”

»Medan konduktören talade, visade sig plötsligt mitt emot min onkel en ung herre med pudrad peruk och en, gammal blå frack med silvergaloner och mycket vid och bred i skörten, som voro fodrade med kanfas. Som Tiggin och Welps gjorde i tryckta kattuner och västtyger, mina herrar, kände min onkel genast alla materialierna. Han bar knäbyxor och ett slags långa damasker, som voro dragna över hans silkesstrumpor samt skor med spännen; dessutom hade han manschetter vid händerna, en trekantig hatt på huvudet och en lång spetsig värja vid sidan. Fickorna på hans väst hängde på halva låret, och snibbarna på hans halsduk nådde honom ned till midjan. Han vandrade gravitetiskt fram till vagnsdörren, tog av sig hatten och höll den på en armslängds avstånd över sitt huvud i det han på samma gång höjde upp lillfingret, liksom somliga tillgjorda personer göra då de dricka te,