smula vimmelkantig av att stå så länge och stirra uppåt himmelen — och gick muntert vidare.
»Rådmannens hus låg vid Canongate, och min onkel skulle till den andra ändan av Leith Walk, som utgör en god mils vandring. På ömse sidor om honom uppsköto mot den mörka himlen höga, magra och rangliga hus med medtagna fasader och med fönster, som tycktes ha delat lott med människors ögon och blivit slöa och infallna av ålderdom. Sex, sju, åtta våningar höga voro husen, den ena våningen staplad på den andra, alldeles som när barn bygga hus av kort, och kastade sina mörka skuggor ut över den ojämnt stenlagda gatan och gjorde natten ännu mörkare. Några få oljelampor voro anbragta med långa mellanrum; men de tjänade endast till att beteckna den smutsiga ingången till någon smal gränd, eller till att visa huru en gemensam trappa med branta och krångliga bukter förde upp till de olika våningarna där ovanför.
»Observerande alla dessa saker med en min, som gav till känna, att han hade sett dem alltför ofta för att finna det löna mödan att nu vidare lägga märke till dem, vandrade min onkel mitt på gatan med en tumme i vardera västfickan, medan han alltemellanåt uppmuntrade sig med åtskilliga visor.
»Min onkel vandrade, som sagt, med tummarna i västfickorna mitt på gatan, än sjungande en vers av en kärleksvisa, än en vers av en dryckesvisa, eller också, då han tröttnade vid att sjunga, visslande melodiskt, till dess han nådde North Bridge, som på detta ställe förbinder det gamla Edinburgh med det nya. Min onkel stannade här en minut för att se sig om, varefter han, sedan han sagt vädret en artighet, därför att det började att klarna, ehuru månen höll på att gå ned, fortsatte sin väg lika kungligt som förut, i det han med mycken värdighet höll sig mitt på gatan och såg ut som om han kunde ha lust att möta någon, som ville göra honom besittningen stridig. Men händelsevis fanns det ingen, som var fallen därför, och han vandrade därför framåt, med tummarna i västfickorna, så fredlig som ett lamm.
»Då min onkel kom till ändan av Leith Walk, skulle han gå över en tämligen stor, öde plats, som skilde honom från en kort gata, in på vilken han skulle vika av för att komma direkt till sin bostad. På denna plats fanns en inhägnad, som tillhörde en hjulmakare, vilken hade åtagit sig att köpa av postverket dess gamla, utslitna vagnar, och som min onkel var en stor vän av vagnar, antingen de voro gamla eller unga eller medelåldriga, fick han plötsligt det infallet, att vika av från sin väg utan annat ändamål än att titta genom planket in på de där postvagnarna, av vilka han erinrade sig ha sett ett halvt dussin stå hoppackade i ett högst sorgligt och utblottat tillstånd. Min onkel var en mycket varmblodig man, mina herrar, och rask i sina beslut, och då han därför märkte, att han inte kunde se riktigt genom springorna på staketet, klättrade han över det och började att mycket allvarligt taga postvagnarna i betraktande, sedan han helt lugnt satt sig på en gammal vagnsaxel.
»Där kunde väl finnas ett halvt dussin eller flera sådana — min onkel var aldrig fullt säker på sig rörande denna punkt, och som han var en man av den mest samvetsgranna sanningskärlek vad siffror angick, sade han det aldrig med bestämdhet — men de stodo huller om buller om varandra i det allra ömkligaste tillstånd man kan tänka sig. Dörrarna voro ryckta från sina gångjärn och borttagna; beklädnaden var bortsprättad, så att endast en lapp här och där hängde fast vid en rostig spik; lyktorna voro borta; vagnsstängerna voro för längesedan försvunna; järnarbetet var rostigt, och målningen var avnött; vinden pep genom springorna i de nakna träställningarna, och regnet, som hade samlat sig på taken, föll droppvis ned med ett dystert och ihåligt ljud. De voro de förmultnade skeletten av hädangångna postvagnar, och på detta ensliga ställe, och vid denne tid på natten hade de ett helt olyckligt och förfruset utseende.
»Min onkel stödde sitt huvud mot sina händer och tänkte på de äflande och brådskande människor, som för åratal tillbaka hade rullat bort i de gamla vagnarna och nu voro lika tysta och förändrade; han tänkte på de många människor, vilka ett av desas förfallna och multnande åkdon den ena natten efter den andra under många år och i alla slags väder hade bragt det oroligt väntande budskapet, den begärligt efterlängtade penningförsändningen, den lovade försäkran om hälsa och välmåga, den plötsliga underrättelsen om sjukdom och död. Köpmannen, älskaren, hustrun, änkan, modern, skolgossen, ja, själva det lilla barnet, som tultade bort till dörren, då postbudet knackade på — med vilken spänning hade icke alla dessa avvaktat postvagnens ankomst! Och var voro de nu?
»Min onkel plägade säga, mina herrar, att han tänkte
