herrar. I sin egenskap av köpman kände han att man icke så där borde leka med brevsäckarna och beslöt att anmäla förhållandet för poststyrelsen, så snart han anlände till London.
»För ögonblicket voro hans tankar likväl mest sysselsatta med den unga damen, som satt i det bortersta hörnet, av vagnen med ansiktet tätt insvept i huvan; herrn med den himmelsblå fracken satt mitt emot henne, och den andre mannen i den plommonfärgade dräkten satt vid hennes sida, och bägge höllo oavlåtligt sina ögon på henne. Om hon bara så mycket som skakade veckan på sin huva, kunde han höra karlen med fula uppsynen lägga handen på sin värja, och på den andres andedräkt märka (det var så mörkt att han icke kunde se hans ansikte) att han såg så arg ut som om han ville sluka henne i en munsbit. Detta retade allt mera min onkel, och han beslöt att se slutet därpå, hända vad det ville. Han hyste en stor beundran för strålande ögon, vackra ansikten och dito fötter och ben; ty han var, kort sagt, en stor vän av det andra könet. Det hör till vår familj, mina herrar; jag är det också.
»Många voro de konstgrepp, som min onkel använde för att ådraga sig den unga damens uppmärksamhet eller att åtminstone inveckla de hemlighetsfulla herrarna i ett samtal; men det var alltsammans förgäves: herrarna ville inte och fruntimret tordes inte tala. Då och då stack han ut huvudet genom fönstret och ropade åt kusken för att få veta varför man inte körde fortare. Men han ropade till dess han blev hes ; ingen brydde sig det ringaste om honom. Han lade sig nu tillbaka i vagnen och tänkte på det vackra ansiktet och fötterna och benen. Detta hjälpte bättre; det fördrev tiden och hindrade honom från att grubbla över vart han egentligen for och huru han hade kommit i ett så konstigt sällskap, ehuru detta för övrigt inte skulle ha vållat honom synnerligt huvudbry; ty min onkel var en högst bekymmerslös och rask karl, mina herrar, som i allmänhet just inte mycket frågade efter vart det bar.
»Plötsligt höll vagnen. — “Hallå!” sade min onkel; “vad står på?”
»“Stig ur här!” sade konduktören, i det han fällde ned vagnssteget.
»“Här?” ropade min onkel.
»“Ja, här”, svarade konduktören.
»“Nej, det gör jag alldeles inte”, sade min onkel.
»“Nå, det är bra — så stanna då där ni är”, sade konduktören.
»“Jag tänker så göra”, sade min onkel.
»“Gå på med det”, sade konduktören.
»De andra passagerarna hade med mycken uppmärksamhet åhört detta samtal, och då de märkte, att min onkel var fast besluten att icke stiga ur, trängde sig den yngre mannen förbi honom för att hjälpa damen ur. I detta ögonblick undersökte karlen med fula uppsynen hålet i kullen på sin trekantiga hatt. I det den unga damen sopade förbi, lät hon en av sina handskar falla i min onkels hand och viskade med sina läppar så tätt vid hans ansikte, att han kunde känna hennes varma anderäkt på sin näsa, det enda ordet: 'Hjälp!' varpå min onkel strax sprang ur åkdonet med en sådan häftighet, att det gungade på fjädrarna.
»“Jaså, ni har således besinnat er?” sade konduktören, då han såg min onkel stå på marken.
»Min onkel såg några sekunder på konduktören, tveksam huruvida han icke gjort klokast uti att rycka ifrån honom hans muskedunder, skjuta av det i ansiktet på karlen med den långa pampen, slå det övriga sällskapet i huvudet med stocken, rycka till sig den unga damen och kila av i röken. Vid närmare eftertanke övergav han emellertid denna plan såsom väl mycket melodramatisk i utförandet och följde efter de båda hemlighetsfulla männen, som med damen emellan sig nu gingo in i ett gammalt hus, utanför vilket vagnen hade stannat. De togo av in i korridoren och min onkel följde efter.
»Av alla de öde och förfallna ställen, som min onkel någonsin hade sett, var detta det mest öde och förfallna. Det såg ut att en gång ha varit ett stort värdshus, men nu var taket på många ställen instörtat, och trapporna voro branta, ojämna och sönderfallna. I ett rum, uti vilket de kommo in, var en väldig spis, vars eldstad var svärtad av rök, men ingen varm låga upplyste den nu. Den vita, fjäderlätta falaskan efter bränd ved låg ännu omkringströdd på härden, men själva spisen var kall, och allt var mörkt och dystert.
»“Nå”, sade min onkel, i det han såg sig omkring, “en postvagn, som går med en fart av sex och en halv mil i timmen och håller för en obestämd tid vid ett sådant hål som detta, är ett tämligen oregelbundet fortskaff-
