ningsmedel, skulle jag tro. Det ska komma till allmän kunskap; jag sätter det i tidningarna.”
Min onkel sade detta i en tämligen högljudd ton och på ett öppet och oförbehållsamt sätt, i avsikt att, om möjligt, inveckla de båda främlingarna i ett samtal. Men ingen av dem frågade mera efter honom, än att de viskade med varandra och då och då sneglade bort till honom. Damen var i den bortersta ändan av rummet, och en gång vågade hon vinka med handen, som om hon besvurit min onkel att bistå henne.
»Slutligen kommo de båda främlingarna litet närmare, och samtalet började på rent allvar.
»“Ni vet förmodligen inte att detta är ett enskilt rum, slyngel?” sade herrn i himmelsblått.
»“Nej, det gör jag inte, slyngel”, svarade min onkel. “Men om det här är ett enskilt rum, särskilt beställt för tillfället, så måste det vanliga gästrummet vara särdeles trevligt.” Och med dessa ord slog sig min onkel ned på en högkarmad stol och mötte karlen så noga med sina ögon, att Tiggin och Welps endast efter detta mått kunde ha levererat honom tryckt kattun till en hel klänning, utan att det hade varit en tum för mycket eller för litet.
»“Lämna detta rum!”» sade båda karlarna på en gång, i det de grepo till sina värjor.
»“Hur var det?” sade min onkel, som allt icke tyckes fatta deras mening.
»“Lämna detta rum, eller är ni dödens man!” sade karlen med den fula uppsynen och den långa värjan, som han i samma ögonblick drog ur skidan och svängde i luften.
»“Ned med honom!” sade den himmelsblå herrn, i det han ävenledes drog sin värja och gick ett par steg tillbaka. “Ned med honom!” Damen gav till ett högt anskri.
»Nu utmärkte sig min onkel ständigt för stor käckhet och mycken själsnärvaro. Under hela den tid, som han hade tyckts vara så likgiltig för vad som tilldrog sig, hade han i hemlighet sett sig om efter något anfalls- eller försvarsvapen, och just i det ögonblick då värjorna drogos, hade han i spisvrån upptäckt en gammal huggvärja med korgfäste i en rastig skida. Med ett språng ryckte min onkel den till sig, drog ut den, svängde den modigt över sitt huvud, ropade högt till damen, att hon skulle gå åt sidan, slungade stolen på mannen i himmelsblått och skidan på mannen i den plommonfärgade dräkten, varefter han begagnade Sig av förvirringen och anföll dem båda på en gång.
»Stridsbullret var förfärligt, i det samtliga de stridande svuro som dragoner, och deras värjor slamrade med samma rasslande ljud som om alla knivar och stålvaror på marknaden i Newport samtidigt ramlat om varandra, Då tumultet var på sin höjdpunkt slog damen, sannolikt för att uppmuntra min onkel, huvan tillbaka från sitt ansikte och uppenbarade därvid ett anlete av en så bländande skönhet, att han skulle ha kämpat mot femtio man för att vinna ett leende av det och dö. Han hade förut gjort underverk, men nu började han att slå omkring sig som en bindgalen jätte.
»I detta ögonblick vände sig den himmelsblå herrn om, och då han såg den unga damen med blottat ansikte, gav han sig luft i ett utrop av raseri och svartsjuka, vände sitt vapen mot hennes sköna barm och gjorde en stöt åt hennes hjärta, som kom min onkel att upphäva ett skri av fasa, så att det skallade i hela huset. Damen trädde vigt åt sidan, varefter hon ryckte värjan ur handen på den unge mannen, innan han hade återfått j ämnvikten, trängde honom mot väggen och rände värjan genom honom och panelen ända upp till fästet, så att han stod där alldeles fastnaglad. Detta var ett lysande föredöme. Med ett högljutt segerrop och oemotståndlig styrka tvang min onkel sin motståndare att draga sig tillbaka i samma riktning, stötte den gamla värjan rakt mitt igenom en stor röd blomma i mönstret på hans väst och fastnagnaglade honom vid sidan av hans vän; och där stodo de nu båda, mina herrar, och sprattlade i dödskampen med armar och ben, likt de leksaksdockor, som sättas i rörelse medelst en segelgarnsstump. Min onkel sade alltid efteråt, att detta var ett av de säkraste medel, han kände, till att göra av med en fiende, och att det endast hade det emot sig, att det föll sig något dyrt, då det medförde förlusten av en värja för varje man, som gjordes oskicklig till strid.
»“Vagnen! vagnen!” ropade damen, i det hon sprang fram till min onkel och slog sina vackra armar om hans hals. “Vi kunna kanske ännu komma undan!”
»“Kanske?” sade min onkel. “Men, min nådiga, är det då flera att fälla?”»
»Min onkel kände sig något besviken i sin väntan, go'
