Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


hågad att njuta något efter sin vandring, eller om han hellre ville vänta till middagen, varefter han satte sig ned och såg stelt framför sig, som om han icke hade den mest avlägsna aning om var han var, vilket han också verkligen icke hade.

Allt detta var högst plågsamt för mr Pickwick, så mycket mera som den äldre mr Winkle synbarligen var i hög grad förvånad över hans tvenne följeslagares excentriska — för att icke säga överraskande — uppförande. För att därför genast komma till saken tog han ett brev upp ur sin ficka, räckte det åt mr Winkle och sade:

»Detta brev, sir, är från er son. Av dess innehåll får ni veta, att hans framtida lycka och välfärd bero på om ni vill fästa ett gunstigt och faderligt avseende därvid. Vågar jag hoppas, att ni vill ägna det en lugn och kallblodig genomläsning och därefter diskutera denna sak med mig i den ton och den anda, varuti den endast bör diskuteras? Ni torde inse huru viktig ert beslut är för er son och i vilken orolig spänning han är i detta avseende, då jag utan föregående anmälan tillåter mig att hälsa på er så sent på aftonen och», tillade mr Pickwick med en flyktig blick på sina följeslagare, »under så ogynnsamma förhållanden.»

Med denna inledning överlämnade mr Pickwick åt den förvånade mr Winkle fyra tätt skrivna sidor av extra superfin ångervävnad, varefter han åter satte sig ned på sin stol och observerade hans miner och sätt, visserligen med oro, men likväl med öppen panna såsom en gentleman, vilken känner, att han icke gjort sig skyldig till någon handling, för vilken han behöver skämmas eller urskulda sig.

Den gamle kanaluppsyningsmannen vände brevet på alla håll, betraktade det frampå, bakpå och på kanterna; anställde en mikroskopisk undersökning av den lilla tjocka pojken i sigillet; lyfte sina ögon upp till mr Pickwicks ansikte, och sedan han därefter satt sig, bröt han sigillet, öppnade brevet och beredde sig till att läsa det, i det han höll det upp emot ljuset.

Mr Pickwick betraktade honom oavvänt, i det han gick från den nedersta raden på första sidan upp till den översta raden på den andra, från den nedersta raden på denna upp till den översta raden på den tredje och från den nedersta raden på den tredje till översta raden på den fjärde sidan; men icke den ringaste förändring i hans anletsdrag lämnade en tråd till de känslor, varmed han mottog underrättelsen om sin sons giftermål, vilken, såsom mr Pickwick visste, innehölls i de allra första tio raderna.

Han genomläste brevet ända till det sista ordet, vek ihop det med en affärsmans hela omsorg och noggrannhet, doppade, just som mr Pickwick motsåg något häftigt utbrott av känsla, en penna i bläckhornet och sade så lugnt som om han talade om en vanlig kontorssak:

»Vilken är Nathaniels adress, mr Pickwick?»

»För närvarande bor han i George och Gamen, svarade denne herre.

»George och Gamen! Var är det?»

»George Yard, Lombard-Street.»

»I City?»

»Ja.»

Den gamle herrn skrev metodiskt adressen bak på brevet, som han lade ned i pulpeten, och sedan han låst denna och stoppat nyckeln i fickan, sade han, i det han reste sig upp ifrån stolen:

»Jag förmodar, att det nu inte är något mera som vi behöva uppehålla oss med, mr Pickwick?»

»Ingenting mera, min bäste sir?» anmärkte denne varmt känslige person med harmsen förvåning. »Ingenting mera! Har ni ingen åsikt att uttala rörande denna viktiga tilldragelse i vår unge väns liv; ingen försäkran att sända honom genom mig om fortfarandet av er kärlek och ert understöd; ingenting att säga, som kan uppmuntra honom och hans bekymrade unga hustru, som väntar tröst och stöd av honom?»

»Jag ska betänka mig», svarade den gamle herrn »För ögonblicket har jag ingenting att säga. Jag är affärsman, mr Pickwick, och binder mig inte överilat vid någon affär, och att döma efter vad jag ser av denna, är den just inte särdeles lovande. Tusen pund är inte mycket, mr Pickwick.»

»Ni har fullkomligt rätt, sir», yttrade Ben Allen, som just hade vaknat tillräckligt mycket för att kunna erinra sig att han hade förstört sina utan den ringaste svårighet. »Ni är en förståndig man; det är en slipad kurre, den där Bob.»

»Det är mig särdeles kärt att höra, att ni gör mig den rättvisan att medgiva detta, sir», sade mr Winkle med en föraktfull blick på Ben Allen, som skakade djupsinnigt på huvudet. »Saken är den, mr Pickwick, att då jag tillät