»Är mr Winkle hemma, mitt barn?» frågade mr Pickwick.
»Han har nyss satt sig till kvällsbordet», svarade pigan.
»Var god och lämna honom det här kortet», sade mr Pickwick, »och säg honom, att det gör mig mycket ont att behöva besvära honom så här sent; men det är av stor vikt för mig att få tala med honom, och jag har alldeles nyss anlänt till staden.»
Flickan såg förskräckt på mr Bob Sawyer, som medelst en mängd sällsamma grimaser gav tillkänna sin beundran för hennes personliga behag, och ropade med en blick på hattarna och kapporna, som hängde i förstugan, till en annan piga, att hon skulle se efter porten, medan hon gick upp. Skyltvakten blev emellertid snart avlöst, ty pigan kom strax tillbaka och bad herrarna om förlåtelse för att hon hade låtit dem stå utanför, varefter hon förde dem in i ett rum åt gården med matta på golvet, halvt kontor och halvt toalettrum, i vilket de förnämsta nödvändighets- och lyxmöblerna bestodo av en skrivpulpet, en kommod och en rakspegel, en stövelställning och en stövelknekt, en kontorsstol, fyra länstolar, ett bord och ett gammalt väggur. Ovanför kaminfrisen såg man de infällda dörrarna till ett kassaskåp av järn, medan ett par hänghyllor för böcker, en almanack och åtskilliga dammiga pappersbuntar prydde väggarna.
»Jag är mycket ledsen över att ha låtit er stå vid porten, sir», sade pigan, i det hon tände en lampa och tilltalade mr Pickwick med ett inställsamt leende; »men herrarna voro mig alldeles obekanta, och det kommer så många landsstrykare hit bara för att se om det finns någonting att knipa, att —»
»Det finns inte den ringaste anledning till att göra utsäkter, mitt barn», sade mr Pickwick godmodigt.
»Nej, inte det bittersta, min söta vän», sade Bob Sawyer, i det han skämtsamt sträckte ut sina armar och hoppade från den ena sidan till den andra, liksom för att hindra den unga damen att lämna rummet.
Den unga damen blev emellertid alls icke smickrad av denna inställsamhet; ty hon förklarade genast, att mr Bob Sawyer var en »otäck varelse», och då han blev ännu mera påflugen i sin uppmärksamhet, avtryckte hon sina vackra fingrar på hans ansikte och rusade ut ur rummet med många uttryck av avsky och förakt.
Berövad den unga damens sällskap, började mr Bob Sawyer att förströ sig med att titta ned i pulpeten, gräva i bordslådorna, låtsa som om han ville dyrka upp kassaskåpet, vända framsidan av almanackan in mot väggen, draga den äldre mr Winkles stövlar utanpå sina egna och anställa åtskilliga andra humoristiska experiment med möblerna, vilket vållade mr Pickwick den största förskräckelse och förtvivlan och förskaffade mr Bob Sawyer ett motsvarande nöje.
Omsider gick dörren upp, och en liten, gammal herre i en snusbrun dräkt och med ett huvud och ett ansikte, som voro fullständiga motstycken till dem som tillhörde mr Winkle den yngre, med undantag av att han var en smula skallig, trädde in i rummet med mr Pickwicks kort i den ena handen och en silverljusstake i den andra.
»Hur står det till, mr Pickwick?» sade den äldre mr Winkle, i det han satte ljusstaken ifrån sig och räckte ut handen. »Hoppas att ni mår väl, sir. Glad att se er. Var god och sitt ned, mr Pickwick. Den här herrn är —»
»Min vän mr Sawyer», inföll mr Pickwick, »er sons vän.»
»Åh», sade den äldre mr Winkle och såg tämligen barskt på Bob. »Jag hoppas att ni också mår väl, sir.»
»Frisk som en nötkärna», svarade Bob Sawyer.
»Den här andra herrn», fortfor mr Pickwick, »är, såsom ni får se, då ni läst det brev, som blivit mig anförtrott, en mycket nära släkting, eller, såsom jag snarare borde säga, en särdeles god vän till er son. Hans namn är Allen,»
»Den där herrn?» frågade mr Winkle och pekade med kortet på Ben Allen, som hade fallit i sömn uti en ställning, i vilken ingenting annat än hans ryggrad och rockkrage var synligt av honom.
Mr Pickwick stod just på väg att bevisa frågan och nämna mr Benjamin Allens namn och hedervärda egenskaper i dess fulla längd, då den livlige mr Bob Sawyer i avsikt att väcka sin vän till medvetande om varest han befann sig, gav honom ett duktigt nyp i den köttiga delen av armen, varvid han for upp med ett högt skrik. Då mr Ben Allen sålunda upptäckte att en främling var närvarande, gick han fram till denne och skakade mr Winkles båda händer på det hjärtligaste i fem minuter, medan han i några halvbegripliga, avbrutna meningar mumlade något om den stora glädje, han kände över att se honom, och gjorde honom den gästvänliga frågan, om han vore
