se ett tråkigt regn droppa ned på en tråkig gata, att de alla, då de bröto upp, voro ense om att förändringen var en stor förbättring och förundrade sig över att de hade kunnat uppskjuta den så länge som de hade gjort.
Då de stannade i Coventry för att byta om hästar, steg ångan i sådana moln upp från de stackars djuren, att den helt och hållet förmörkade stalldrängen.
»Det här är trevligt!» sade Bob Sawyer, i det han slog upp kragen på sin överrock och drog ytterhalsduken över sin mun för att koncentrera dunsterna av ett nyss nedsväljt glas konjak.
»Mycket!» svarade Sam lugnt.
»Ni tycks inte bry er om det», anmärkte Bob.
»Jag inser inte just riktigt vad det skulle gagna, om jag brydde mig om det, sir», svarade Sam.
»Detta är verkligen ett ovedersägligt skäl», yttrade Bob.
Det nästa hållet var Doventry, och det därpå följande Towcester, och vid slutet av varje håll regnade det starkare än det hade gjort vid början.
»Nej», sade Bob Sawyer, i det han, då de höllo utanför Turkhuvudet i Towcester, tittade in genom vagnsfönstret, »det här är omöjligt att uthärda längre.»
»Åh, bevare mig!» sade mr Pickwick, som just vaknade upp från en liten lur; »jag fruktar att jag är våt.»
»Åh, gör ni det?» svarade Bob. »Ja, jag är verkligen en smula ditåt — litet obehagligt fuktig kanhända.»
Bob såg onekligen fuktig ut, i det regnet strömmade ned från hans hals, armbågar, uppslag, rockskört och knän, och samtliga hans plagg glänste till den grad av väta, att man kunde ha tagit dem för en fullständig vaxduksdräkt.
»Jag är verkligen en smula våt», sade Bob och skakade på sig, varvid han spred en liten hydraulisk dusch omkring sig, alldeles som en newfoundlandshund, som nyss kommit upp ur vattnet
»Jag anser det vara alldeles omöjligt att fara vidare i kväll», yttrade Ben.
»Nej, det kan aldrig komma i fråga, sir», anmärkte Sam Weller, som hade infunnit sig för deltaga i konferensen; »det är djurplågeri, sir, att begära det av hästarna. Det finns mycket rena och bekväma sängar här», fortfor Sam vänd till sin husbonde, »och en liten mycket god middag kan vara färdig om en timme — ett par höns, sir, och en kalvkotlett med turska bönor och potatis och så en liten kaka efteråt. Ni gör bäst uti att stanna där ni är, sir, ifall jag får föreslå. Följ mitt råd, sir, som doktorn sa.»
Värden på Turkhuvudet visade sig i detta ögonblick, i rättan tid för att bekräfta mr Wellers berättelse om vad huset förmådde och understödja hans uppmaningar medelst en mängd hemska gissningar om vägarnas tillstånd, tvivel om huruvida man kunde få friska hästar vid nästa håll, full visshet om att det skulle regna hela natten, lika full visshet om att det skulle klarna upp den följande morgonen samt åtskilliga andra för värdshusvärdar kända lockmedel.
»Ja, sade mr Pickwick, »men jag måste på ett eller annat sätt skaffa ett brev till London, så att det blir avlämnat strax i morgon bittida, eller också måste jag resa vidare, kosta vad det vill,»
Värden log helt belåtet. Ingenting kunde vara lättare än att den främmande herrn lade ett brev i ett kardus-pappersomslag och skickade det antingen med postvagnen eller nattdiligensen till Birmingham. Om den främmande herrn var så angelägen om att det bleve avlämnat så fort som möjligt, kunde han ju skriva utanpå: »avlämnat genast», vilket nog skulle efterkommas, eller: »Betala budet en halv crown extra för ögonblicklig avlämning», vilket skulle vara ännu säkrare.
»Det är bra», sade mr Pickwick; »då stanna vi här.»
»Ljus i salen, John; gör eld i kaminen; de främmande herrarna äro våta!» ropade värden. »Den här vägen, mina herrar; bry er inte om postiljonen, sir; jag ska skicka honom in till er, när ni ringer efter honom, sir. Nå, John, ljusen!»
Ljusen kommo in, och elden friskades upp med ett nytt vedfång. Tio minuter därefter dukade kyparen bordet till middagen, gardinerna fälldes ned, brasan flammade muntert, och allt såg ut (såsom det alltid ser ut i alla hyggliga värdshus) som om de resande hade varit väntade och förberedelserna till deras mottagande hade vidtagits flera dagar förut.
Mr Pickwick slog sig ned vid ett sidobord och skrev i största hast en biljett till mr Winkle, varuti han endast underrättade honom om att han hade blivit uppehållen av fult väder, men att han bestämt skulle vara i London den följande dagen, till vilken tid han uppsköt varje ytterligare meddelande av vad han hade uträttat. Denna biljett blev i en hast inlagd i ett omslag och befordrad till skänkrummet pr mr Samuel Weller.
