Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/291

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Sam lämnade den till värdinnan och ämnade just, sedan han hade torkat sig vid spiselden, återvända till sin herre för att draga av honom hans stövlar, då han, i det han händelsevis kom att kasta ögonen in genom en på glänt stående dörr, hejdade sig vid åsynen av en rödhårig herre, som hade en väldig hög med tidningar liggande på bordet framför sig och läste en ledande artikel i en av dem med ett orörligt hånleende, som gav hans näsa och alla hans anletsdrag ett majestätiskt uttryck av stolt förakt.

»Ack!» sade Sam, »jag tycker, att jag känner igen det där håret och de där anletsdragen och lorgnetten och det bredskyggiga tegeltaket! Ja, förbanna mig är det inte han där i Eatansvill!»

Sam angreps genast av en besvärlig hosta för att ådraga sig den läsande herrns uppmärksamhet, och den läsande herrn studsade vid detta ljud, lyfte upp sitt huvud och sin lorgnett och uppenbarade de djupsinnigaste och tankfulla drag, som tillhörde mr Pott, redaktören av Eatansvill-Gazetten.

»Ursäkta, sir», sade Sam, i det han närmade sig med en bugning; »min herre är här, mr Pott.»

»Tyst! Tyst!» ropade Pott, i det han drog Sam in i rummet och stängde dörren efter honom med en uppsyn full av hemlighetsfull bävan och skräck.

»Vad står på, sir?» frågade Sam och såg sig förvånad omkring.

»Inte ens med en viskning får mitt namn nämnas här», svarade Pott; »den här trakten är brun. Om den upphetsade och retliga pöbeln visste, att jag är här, skulle jag bli sliten i stycken.»

»Åh, är det möjligt, sir?» frågade Sam.

»Jag skulle falla ett offer för pöbelns raseri», svarade Pott. »Men, unge man, vad var det ni sade om er herre?»

»Han stannar här i natt med ett par av sina vänner under sin resa till London», sade Sam.

»Är den ena av dem mr Winkle?» frågade Pott med en lätt rynkning av sin panna.

»Nej, sir; mr Winkle håller sig hemma nu», svarade Sam. »Han är gift!»

»Gift!» utbrast Pott med förfärlig häftighet. Därpå tystnade han, log ett mörkt löje och talade i en dämpad, hämndgirig ton: »Det är rätt åt honom!»

Sedan han givit luft åt denna grymma uppbrusning av dödligt hat och kallblodig triumf över sin fallne fiende, frågade mr Pott, om mr Pickwicks vänner voro »blå», och då han hade fått ett högst tillfredsställande, jakande svar av Sam, som visste lika mycket därom som Pott själv, samtyckte han att följa honom till mr Pickwicks rum, där han fann ett hjärtligt mottagande, och därpå avslöts och ratificerade man en överenskommelse om att äta middag tillsammans.

»Nå, hur står det till i Eatansvill?» frågade mr Pickwick, då Pott hade tagit plats vid kaminen och hela sällskapet fått av sig sina våta stövlar och på sig torra tofflor. »Är Independenten ännu vid liv?»

»Independenten, sir», svarade Pott, »släpar sig ännu alltjämt framåt på sin eländiga och tynande bana, avskydd och föraktad även av de få, som känna till dess jämmerliga och skamliga tillvaro; kvävd av själva den smuts, som den i så rikligt mått kastar omkring sig; dövad och förblindad av utdunstningarna från sin egen gyttja, sjunker detta smutsblad i lycklig okunnighet om sitt eget förnedrande tillstånd ständigt allt djupare och djupare ned under den förrädiska dy, vilken, medan den synes förskaffa det en fast ståndpunkt bland de låga och förnedrade samhällsklasserna, hopar sig över dess föraktade huvud och snart kommer att uppsluka det för alltid,»

»Törs jag fråga, sir, vilket stort syfte det är som fört er så långt ifrån ert hem?»

»Det syfte, som driver och livar mig i alla mina gigantiska ansträngningar», svarade Pott med ett lugnt leende — »mitt fosterlands väl!»

»Jag förmodade att det var något offentligt värv», yttrade mr Pickwick.

»Ja, sir», fortfor Pott, »så är det.» Med dessa ord lutade han sig fram mot Pickwick och viskade med djup, ihålig stämma: »En brun bal, sir, kommer i morgon afton att äga rum i Birmingham.»

»Åh, bevare mig!» utbrast mr Pickwick.

»Ja, sir, och dito supé», tillade Pott.

»Är det möjligt?» ropade mr Pickwick.

Pott nickade med en olycksbådande min.

Under middagen och den därpå följande sessionen sänkte sig mr Pott för några ögonblick ned till husliga ämnen