Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/293

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


de högtidligt efter värden ut till det blygsamma rummet, där han kastade sig ned på en bänk framför spisen, åter tog på sig sin föraktfulla min och började att läsa och dricka med stum värdighet.

Emellertid fogade ödet så att mr Pickwick med sällskap också kommit på idén att röka en cigarr vid kökselden och så begåvo sig samtliga de fyra resande med var sitt glas i handen, ut i köket, med Sam Weller som vägvisare.

Främlingen läste ännu alltjämt; han såg upp och ryckte till; mr Pott gjorde sammaledes.

»Vad är det?» frågade mr Pickwick.

»Det där kräldjuret!» svarade Pott.

»Vilket kräldjur?» sade mr Pickwick och såg sig om av fruktan att komma att trampa på någon tjockmagad kackerlacka eller vattusiktig spindel.

»Det där kräldjuret», viskade Pott, i det han fattade mr Pickwick vid armen och pekade på främlingen. »Det där kräldjuret — Slurk, redaktören av Independenten

»Vi gjorde kanske bäst uti att avlägsna oss», viskade mr Pickwick.

»Aldrig, sir», svarade Pott, modig av vinet, »aldrig!»

Med dessa ord tog mr Pott plats på en bänk mitt emot, utvalde en tidning ur en packe sådana och började att läsa mitt emot sin fiende.

Mr Pott läste naturligtvis i Independenten, och mr Slurk naturligtvis i Gazetten, och vardera av dessa herrar uttryckte hörbart sitt förakt för den andres författarskap medelst ett bittert skratt och ett sarkastiskt fnysande, varefter de skreko till ännu tydligare uttryck av sin uppfattning, såsom »Dumt!» — »uselt!» — »oförskämt!» — »skoj!» — »skurkaktigt!» — »smuts!» — »gyttja!» — »dy!» och andra kritiska anmärkningar av liknande natur.

Mr Bob Sawyer och mr Ben Allen hade båda iakttagit dessa tecken på hat och avund, med en grad av förtjusning, som gav en ökad välsmak åt de cigarrer, på vilka de väldeligen smackade. I samma ögonblick som de båda motståndarna började att slappas, vände sig den skalkaktige mr Bob Sawyer till Slurk och sade mycket artigt:

»Tillåter ni att jag tittar i er tidning, sir, då ni slutat?»

»Om ni orkar vada igenom några få meningar av elakhet, låghet, lögn, mened, förräderi och eländig rotvälska», sade Slurk, i det han räckte Bob tidningen, »ska ni kanske till en viss grad bli belönad genom att få skratta åt den ogrammatikaliske pladdrarens stil.»

»Vad var det ni sade, sir?» frågade Pott, i det han såg upp och skälvde i hela kroppen av raseri.

»Vad rör det er, sir?» sade Slurk.

»Var det ogrammatikaliske pladdrare, sir?» sade Pott.

»Ja, det var det, sir», svarade Slurk, »och blå åsna, sir, om ni tycker bättre om det. Ha, ha, ha!»

Mr Pott svarade icke ett ord på denna skämtsamma skymf, utan vek långsamt ihop sitt exemplar av Independenten, glattade det omsorgsfullt, krossade det under sin stövel, spottade på det med mycken högtidlighet och kastade det i elden.

»Se där, sir», sade Pott, i det han gick tillbaka från spisen, »detta är det sätt, varpå jag skulle behandla det kräldjur, som frambringar det, om jag inte, till lycka för honom, hölles tillbaka av mitt fäderneslands lagar.»

»Åh, behandla honom så, sir!» ropade Slurk och sprang upp. »Han ska inte i en sådan sak vädja till de där lagarna, sir. Behandla honom för all del så, sir!»

»Hör, hör!» sade Bob Sawyer.

»Bra talat!» anmärkte mr Ben Allen.

»Behandla honom för all del så, sir!» upprepade Slurk med ljudlig stämma.

Mr Pott slungade en föraktlig blick, som kunde ha krossat ett skeppsankare.

»Behandla honom för all del så, sir!» upprepade Slurk med ännu högre röst än förut.

»Jag vill inte, sir», svarade Pott.

»Jaså, ni vill inte, sir?» sade mr Slurk i en gäckande ton. »Hören I, mina herrar? Han vill inte; inte för att han är rädd, nej, visst inte; men han vill inte! Ha, ha, ha!»

»Jag anser er, sir», sade mr Pott, retad av denna sarkasm, »jag anser er, sir, för en huggorm. Jag betraktar er, sir, såsom en person som genom sitt fräcka, skamliga och gemena offentliga uppförande ställt sig utom samhällets lagar. Jag betraktar er, sir, både i personligt och politiskt avseende, endast och allenast såsom den utan all jämförelse vidrigaste och giftigaste huggorm.»

Den uppbragte Independenten avbidade icke slutet på denna personliga anklagelse, utan ryckte till sig sin nattsäck, som var tämligen väl packad med varjehanda lösören, svängde den i luften, i det Pott vände sig bort, och