frambragte, genom att låta den med en cirkelrund svängning falla ned på hans huvud med det särskilda hörn därav, där en försvarligt tjock hårborste låg inpackad, ett skrällande brak, som hördes över hela köket och ögonblickligen fällde honom till marken.
»Mina herrar!» ropade mr Pickwick, då Pott sprang upp och fattade eldskyffeln, »mina herrar, för Guds skull! — Hjälp! — Sam! — hitåt! Ack, mina herrar! Vill då ingen skilja dem åt?»
Med dessa osammanhängande utrop rusade mr Pickwick in mellan de ursinniga kämparna just i rättan tid för att mottaga nattsäcken på ena sidan av sin kropp och eldskyffeln på den andra; och antingen nu representanterna för den allmänna meningen i Eatansvill voro förblindade av hat, eller såsom slipade huvuden insågo fördelen av att ha en tredje man emellan sig till att mottaga alla slagen, så är åtminstone så mycket säkert, att de icke ägnade mr Pickwick den ringaste uppmärksamhet, utan trotsade varandra med käckt mod och hanterade nattsäcken och eldskyffeln med största oförskräckthet. Mr Pickwick skulle otvivelaktigt ha kommit att få dyrt umgälla sin människovänliga inblandning, om icke mr Weller vid sin herres rop hade skyndat till och gjort slut på striden genom att gripa till en mjölsäck, vilken han drog ned över huvudet och axlarna på den väldige Pott, och därefter slå sina armar om hans armbågar.
»Tag den där nattsäcken från den andra galningen», sade Sam till Ben Allen och Bob Sawyer, som icke hade gjort annat än hoppat omkring gruppen, vardera med sin lancett med sköldpaddskaft i handen för att kunna åderlåta den första som blev sanslös. »Släpp den, ni eländiga lilla varelse, annars kväver jag er i den!»
Skrämd av denna hotelse och alldeles andlös, lät Independenten sig avväpna, varefter Sam tog ljussläckaren av Pott och släppte honom med en varning.
»Gå nu bara lugnt och stilla till sängs», sade Sam, annars stoppar jag dit er bägge två och låter er slåss med förbunden mun, alldeles som jag skulle göra med ett halvt dussin tocka där gökar, om de ville leka den leken. Och var nu god och kom den här vägen, sir, om ni vill vara så god.»
Med detta tilltal till sin herre fattade Sam honom vid armen och förde honom bort, medan de rivaliserande redaktörerna var för sig fördes till sina sängar av värden, under uppsikt av mr Bob Sawyer och mr Ben Allen, uttalande många blodiga hotelser under vägen och uppgörande många obestämda avtal om en strid på liv och död den följande dagen. Men då de kommo att tänka närmare på saken, föll det dem in, att de kunde göra det vida bättre i tryck, varför de utan dröjsmål åter började mordiska fejder, och hela Eatansvill genljöd av deras käckhet — på papperet.
De hade rest med var sin diligens tidigt den följande morgonen, innan de andra resande herrarne hade kommit på benen, och som vädret nu åter hade klarnat, vände schäskamraterna ånyo sina ansikten mot London.
FEMTIOANDRA KAPITLET
SOM INNEHÅLLER EN ALLVARSAM FÖRÄNDRING INOM DEN WELLERSKA FAMILJEN SAMT DEN RÖDNÄSTE MR STIGGINS OFÖRMODADE FALL
Som mr Pickwick ansåg det vara mindre grannlaga att
föra vare sig Bob Sawyer eller Ben Allen till det unga
nygifta paret, innan mr och mrs Winkle voro fullt beredda
på att taga emot dem, och som han tillika önskade att så
mycket som möjligt skona Arabellas känslor, föreslog han,
att han och Sam skulle stiga av i närheten av George och
Gamen, och att de båda unga männen tills vidare skulle
inlogera sig på ett annat ställe, Härpå gingo dessa även
villigt in, och förslaget blev följaktligen verkställt, i det
mr Ben Allen och mr Bob Sawyer begåvo sig till en
avsides liggande ölstuga på yttersta gränsen av Southwark,
bakom vars skänkrumsdörr deras namn i forna dagar ofta
hade stått över långa och invecklade, med krita antecknade
beräkningar.
»Nå, du min store! mr Weller!» sade den vackra huspigan, då hon mötte honom i porten.
»Nå, du min söte, skulle jag önskat att det hetat, min lilla vän», sade Sam och stannade efter för att låta sin herre komma så långt bort, att han icke kunde höra dem. »En sådan liten rar sötnos ni är, Mary!»
»Åh, mr Weller, då, vad ni pratar!» sade Mary. »Se så, låt bli, mr Weller!»
