Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Vad betyder det då?» sade mr Tupman, som själv icke hade den ringaste aning därom.

»Ni menar», sade den älskvärda tanten, i det hon ännu mera sänkte sin röst »ni menar, att ni tycker, att Isabellas krokryggighet ändå inte är så obehaglig som Emilies djärvhet och framfusighet. Djärv och framfusig är hon verkligen också. Ni kan inte föreställa er huru olycklig det stundom gör mig — jag försäkrar er att jag i flera timmar kan ligga och gråta däröver — min beskedlige bror är så fasligt god och så föga misstänksam, att han aldrig märker det; om han gjorde det, är jag övertygad, att det skulle krossa hans hjärta. Jag skulle önska, att jag kunde tro, att det bara är hennes sätt — jag hoppas, att det måtte vara det!»

»Härmed drog den ömhjärtade anförvanten en djup suck och skakade dystert på huvudet.

»Jag är säker om, att tant talar om oss», viskade Emilie Wardle till sin syster. »Jag är fullkomligt säker därom. Hon ser så malitiös ut.»

»Åh, verkligen?» svarade Isabella. »Hon! Tant lilla!»

»Ja, min älskling!»

»Jag är så rädd att ni ska förkyla er, tant — bind en silkeshalsduk om ert kära gamla huvud — ni borde verkligen vara mera försiktig, tant — kom ihåg er ålder!»

Huru förtjänt denna vedergällningsakt än var, var den dock i alla händelser den mest skarpa och bitande som man gärna kunnat hitta på. Det är därför svårt att veta på vad sätt tantens förtrytelse skulle ha skaffat sig luft, så framt icke mr Wardle helt omedvetet hade kommit att giva samtalet en ny vändning, därigenom att han med högljudd stämma ropade på Joe och började åter packa in resten av måltiden.

Lådan fastgjordes på sin gamla plats — den feta pojken klättrade ännu en gång upp på kuskbocken — kikarna och glasögonen gjordes åter i ordning — och de militäriska övningarna började ånyo. Kanonerna började åter att dundra, och damerna att skrika — därpå sprang en mina, till allas synnerliga belåtenhet — och då minan hade gått av, följde officerarna och manskapet hennes exempel och begåvo sig även av, om också icke med samma hastighet.

»Kom nu ihåg», sade den gamle herrn, i det han skakade hand med mr Pickwick, vid slutet av det samtal, som hade förts då och då vid slutet av de militära övningarna — »kom nu ihåg, att vi vänta er allesammans i morgon!»

»Ja, det kan ni vara fullt övertygad om», svarade mr Pickwick.

»Ni känner ju vår adress?»

»Manor Farm, Dingley Dell», sade mr Pickwick, i det han rådfrågade sin anteckningsbok.

»Alldeles riktigt», sade den gamle herrn. »Men kom ihåg att jag inte släpper er förrän efter en veckas förlopp; jag tar på mitt ansvar att ni ska få se allt som är värt att se. Om ni kommit hit ned för att föra ett lantligt liv, så kom till mig, så ska jag förskaffa er tillräckligt därav. Joe! — fördöme den pojken, sover han inte nu igen! Joe, hjälp Tom att sätta för hästarna.»

Hästarna voro förspända — kusken satt på kuskbocken — den feta pojken hade vältat sig upp vid hans sida — avskedshälsningarna voro växlade, och vagnen for rasslande sin väg. Då Pickwickarne vände sig om för att uppfånga en sista skymt därav, kastade den nedgående solen en rik glöd på de inuti vagnen sittande personernas anleten och föll på den feta pojkens gestalt. Hans huvud hade nedsjunkit på bröstet — han hade åter fallit i sömn.



FEMTE KAPITLET.

ETT KORT KAPITEL, VISANDE BLAND ANNAT HURU MR PICKWICK FÖRETOG SIG ATT KÖRA OCH MR WINKLE ATT RIDA, OCH HURU BÅDA UTFÖRDE SITT VÄRV

Himmelen var klar och strålande, luften svällde av vällukter, och varje omgivande föremål strålade av liv och skönhet, då mr Pickwick, försjunken i naturens åskådning och väntande på sin frukost, lutade sig över bröstvärnet till Rochester-bron.

Sedan mr Pickwick druckit sig mätt av utsikten återvände han till värdshuset, där han fann sina tre följeslagare uppstigna och väntande på honom för att börja frukosten, som redan var på ett frestande sätt uppdukad. Man satte sig nu till bords, och kokt skinka, ägg, te, kaffe och en mängd dithörande läckerheter började att försvinna med en snabbhet, som genast lämnade ett ojävaktigt intyg om så väl anrättningens förträfflighet som de ätandes matlust.