Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Låt oss nu språka litet om Manor Farm», sade mr Pickwick. »På vad sätt skola vi färdas dit?»

»Det vore kanske bäst att fråga kyparen till råds», sade mr Tupman, och denne blev följaktligen kallad.

»Dingley Dell, mina herrar — femton mil, mina herrar — ginväg — postschäs, sir?»

»En postschäs rymmer inte mer än två», sade mr Pickwick.

»Mycket sant, sir — ber om ursäkt, sir. — Mycket nätt fyrhjulig vagn, sir — säte för två bakom — en framför herrn som kör — ack, ber om ursäkt, sir — rymmer inte mer än tre.»

»Hur ska man då bära sig åt?» frågade mr Snodgrass.

»Kanske att en av herrarna skulle vara hågad att rida, sir?» inföll kyparen, i det han kastade en blick på mr Winkle. — »Mycket goda ridhästar, sir — en av mr Wardles karlar kan ta den tillbaka hit, sir.»

»Ja, alldeles det ja!» sade mr Pickwick. »Winkle, vill ni rida?»

Nu förhöll det sig visserligen så, att mr Winkle i sitt hjärtas innersta djup hyste åtskilliga ganska allvarsamma betänkligheter rörande sina ryttaretalanger; men som han på intet villkor ville att någon på minsta sätt skulle misstänka något sådant, svarade han:

»Ja visst — det ska bli förbaskat trevligt!»

Mr Winkle hade handlöst kastat sig in i sitt öde och hade icke mera någon möjlighet att befria sig därifrån.

»Låt hästarna vara framme klockan elva», sade mr Pickwick.

»Ska ske, sir», svarade kyparen.

På slaget elva anmäldes att schäsen var färdig — en förklaring, som besagda åkdon själv bestyrkte därigenom att det omedelbart därpå visade sig framför fönstren i nyssnämnda kafferum.

Det var en sällsam liten grön låda på fyra hjul, med ett lågt säte bak uti, för två personer, samt ett dylikt högt upp i vädret, liknande en vagel, för körsvennen, samt förspänd med en ofantlig brun häst, som röjde en ovanlig stark benbyggnad. En stalldräng stod där bredvid, hållande en annan ofantlig häst — synbarligen en nära anförvant till den som stod för vagnen — sadlad och i ordning åt mr Winkle.

»Kors för tusan!» sade mr Pickwick, då de stodo ute på stenläggningen, medan deras saker lades in i vagnen. »Kors för tusan! Vem ska köra? Det har jag rakt inte kommit att tänka på.»

»Ni, naturligtvis», sade mr Tupman.

»Ja, naturligtvis», sade mr Snodgrass.

»Jag!» utbrast mr Pickwick.

»Inte den ringaste fara, sir», inföll stalldrängen. »Jag svarar för att han är sedig och snäll, sir; ett dibarn skulle kunna köra honom.»

»Han skyggar väl inte, eller hur?» frågade mr Pickwick.

»Skyggar, sir? — Han skulle inte skygga, om han mötte ett helt lass med apor med eldbränder under svansarna.»

Denna sista rekommendation var ovedersäglig. Mr Tupman och mr Snodgrass satte sig upp i sin låda och därefter klättrade mr Pickwick upp på sin vagel, och nedsatte sina fötter på en buldanklädd trälapp, enkom ditsatt för detta ändamål.

Stalldrängen lade tyglarna i mr Pickwicks vänstra hand, medan överstalldrängen stack en piska i den högra.

»Ptro!» ropade mr Pickwick, då det ofantliga hästkreaturet visade mycken fallenhet för att stryka baklänges in genom fönstret till kafferummet.

»Ptro—o!» upprepade mr Tupman och mr Snodgrass inifrån lådan.

»Han är bara lekfull, go' herrar», sade överstalldrängen uppmuntrande. »Gå och ta tag i honom, du, Bill.»

Understalldrängen dämpade nu djurets häftighet, och överstalldrängen skyndade att hjälpa mr Winkle upp på sin häst.

»Allt i ordning?» frågade mr Pickwick, med en inre förkänning att allt var på tok.

»Allt klart!» svarade mr Winkle med svag stämma.

»Låt gå!» ropade stalldrängen. »Håll hårt i tömmarna, sir!» och så bar det av med schäsen och ridhästen, med mr Pickwick på kuskbocken till den ena och mr Winkle på ryggen av den andra, till hela värdshuspersonalens innerliga förlustelse.

»Huru kan det komma till att han går så där på sned?» sade mr Snodgrass i sin låda till mr Winkle i sin sadel.

»Ja, det kan jag rakt inte begripa», svarade mr Winkle.

Hans häst gick nämligen i detta ögonblick uppför gatan på ett högst mystiskt och underligt sätt — med sidan förut, och huvudet mot ena sidan av vägen, och svansen mot den andra.

Mr Pickwick hade icke tid att giva akt varken på denna