Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/306

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


vacker dag; men emellertid gläder det mig mycket som det är.»

»Huru fick ni veta det?» frågade mr Pickwick.

»Åh, mina flickor fingo naturligtvis veta det», svarade Wardle; »Arabella skrev i förrgår, att hon hade gift sig i hemlighet utan sin svärfars samtycke, och att ni därför hade rest för att skaffa det, eftersom hans vägran ändå inte kunde hindra partiet, och allt det där. Jag fann det vara ett särdeles lämpligt ögonblick att tala ett allvarligt ord med mina flickor och sade dem därför, huru förskräckligt det var, att barn kunde gifta sig utan sina föräldrars samtycke o. s. v. Men kan ni väl tro det? Jag kunde inte göra det ringaste intryck på dem. De tyckte att det var bra mycket förskräckligare, att det hade varit ett bröllop utan brudtärnor, så att jag lika gärna hade kunnat predika för själva Joe.»

Här stannade den gamle herrn för att skratta, och då han hade gjort det riktigt av hjärtans lust, fortfor han strax åter:

»Men det där är ändå inte det värsta, tycks det. Det är bara hälften av det kurtiserande och intrigerande, som ägt rum. Under de sista sex månaderna ha vi vandrat på minor, och nu ha de omsider sprungit.»

»Vad menar ni?» utbrast mr Pickwick och bleknade. »Det är väl ändå inte något hemligt giftermål, vill jag hoppas?»

»Nej, nej», svarade gamle Wardle; »så galet är det då inte; nej, bevars.»

»Nå vad är det då?» frågade mr Pickwick. »Rör det mig på något sätt?»

»Bör jag besvara den frågan, Perker?» frågade Wardle.

»Ja, så framt ni inte ådrager er något ansvar därmed, min bäste sir.»

»Nå väl då — ja, det gör det», sade Wardle.

»Huru? »frågade mr Pickwick ivrigt. »På vad sätt?»

»Ja», svarade Warlde, »ni är sannerligen en så ung, hetsig fyr, att jag nästan är rädd för att berätta er det; men om Perker vill sätta sig emellan oss för att förebygga en olycka, så vill jag våga kuppen.»

Sedan den gamle herrn stängt dörren och stärkt sig med ännu en pris ur Perkers dosa, skred han till yppandet av sin stora hemlighet i följande ordalag:

»Saken är den, att min dotter Bella — hon som är gift med unga Trundle, ni vet —»

»Ja, ja, det veta vi», sade mr Pickwick otåligt.

»Se så, skräm mig då inte genast i början. Då Emilie hade gått till sängs med huvudvärk, sedan hon hade läst upp Arabellas brev för mig, satte sig min dotter Bella ned bredvid mig och började språka om den där giftermålshistorien. — “Nå, pappa, vad säger du om den?” säger hon. — “Åh, ingenting annat än gott, kära barn; jag hoppas att det ska gå henne väl.” — “Det där är ett riktigt giftermål av kärlek, pappa”, sade Bella efter en stunds tystnad. — “Ja, mitt barn, men sådana slags giftermål bli inte alltid de lyckligaste”, svarade jag.»

»Det bestrider jag!» sade mr Pickwick med värme.

»Det är bra», sade Wardle; »bestrid vad ni vill, när det blir er tur att tala, men avbryt mig inte.»

»Jag ber om ursäkt», sade mr Pickwick.

»Beviljas!» svarade Wardle. »“Det gör mig ont att höra dig tala så där om giftermål av kärlek, pappa”, sade Bella och rodnade en smula. — “Jag hade orätt; jag borde inte ha sagt vad jag sade, mitt barn”, svarade jag och klappade hennes kind så vänligt, som en gammal grovhuggare som jag kunde klappa den; “ty mitt giftermål med din mor var ett sådant, och det var ditt också.” — “Det är inte det jag menar, pappa”, sade Bella. “Saken är den, pappa, att jag önskade att tala med dig om Emilie.”»

Mr Pickwick ryckte häftigt till.

»Vad står nu på?» frågade Wardle och stannade i sin berättelse.

»Ingenting», svarade mr Pickwick. »Var god och fortsätt.»

»Jag har aldrig kunnat spinna ut en historia», sade Wardle tvärt. »Det måste ändå förr eller senare fram i dagen, och det ska spara oss en hel hop tid, om det blir sagt genast. Kort och gott, Bella tog omsider mod till sig och anförtrodde mig, att Emilie var mycket olycklig; hon och vår unge vän Snodgross hade allt sedan förliden jul stått i ständig brevväxling med varandra, och som en god dotter hade hon beslutit att rymma bort med honom, i prisvärd imitation av sin gamla vän och skolkamrat; men som de hade känt vissa samvetsbetänkligheter i den punkten, så mycket mera som jag alltid hade visat mig mycket vänlig och öm mot dem bägge två, hade de ansett det riktigast att först fråga mig, om jag hade någonting emot att de blevo gifta på det vanliga, prosaiska sättet. Se så, mr Pickwick, om ni nu utan alltför stort