FEMTIOFJÄRDE KAPITLET
SOM INNEHÅLLER NÅGRA DETALJER RÖRANDE DEN HÄFTIGA KNACKNINGEN SAMT ANDRA SAKER, BLAND VILKA VISSA INTRESSANTA UPPLYSNINGAR OM MR SNODGRASS OCH EN UNG DAM FÖR INGEN DEL ÄRO OVIKTIGA FÖR DENNA BERÄTTELSE.
Det föremål som visade sig för den förvånade
skrivaren, var en pojke — en underbart fet pojke — som var
klädd som en tjänstgosse och stod på dörrmattan med
tillslutna ögon, som om han sov. Lowten hade aldrig
sett en sådan fet pojke, vare sig inom eller utom ett
kringresande menageri, och detta, i förening med det
utomordentliga lugnet och vilan i hans yttre, vilka voro i så
hög grad olika mot vad man med skäl kunde ha väntat att
finna hos utdelaren av sådana slag, slog honom med
häpnad och förvåning.
»Vad är det fråga om?» frågade skrivaren.
Den ovanlige pojken svarade icke ett ord, utan nickade bara en gång och tycktes, efter vad skrivaren inbillade sig, snarka svagt.
»Var kommer du ifrån?» frågade skrivaren.
Pojken gav icke ett tecken ifrån sig. Han andades tungt, men i alla avseenden var han totalt orörlig.
Skrivaren upprepade frågan tre gånger och ämnade just, när han ej fick något svar, åter stänga dörren, då pojken i detsamma plötsligt slog upp ögonen, blinkade flera gånger, nös en gång och lyfte upp handen, liksom för att upprepa knackningen. Då han emellertid fann dörren öppen, stirrade han omkring sig med stor förvåning och fäste slutligen sina ögon på mr Lowtens ansikte.
»Vad tusan knackar ni på det där sättet efter.» frågade skrivaren i vred ton.
»Vad för sätt?» frågade pojken i långsam och sömnig ton.
»Jo, som fyrtio åkare», svarade skrivaren.
»Därför att husbond' sa, att jag inte finge upphöra med att knacka förrän det lästes upp, för att jag inte skulle somna», sade pojken.
»Nå», sade skrivaren, »vad har du att säga?»
»Han är där nere», svarade pojken.
»Vilken?»
»Husbond'. Han önskade veta, om ni är hemma.»
Mr Lowten fann sig under dessa förhållanden föranlåten att se ut genom fönstret, och då han såg en vagn, i vilken satt en fryntlig gammal herre, som tittade något oroligt upp, tillät han sig att vinka åt honom, varpå den gamle herrn genast hoppade ned.
»Han där nere i vagnen är väl förmodligen din husbonde?» sade Lowten.
Pojken nickade.
Alla ytterligare förfrågningar gjordes överflödiga därigenom, att gamle Wardle nu kom springande uppför trappan och, sedan han flyktigt hälsat på Lowten strax gick in i Perkers rum.
»Pickwick!» sade den gamle herrn. »Er hand, gamle hedersknyffel. Jag hörde först i förrgår, att ni hade låtit sätta er i fängelse. Men varför tillät ni det Perker?»
»Jag kunde inte hindra det», svarade Perker med ett leende och en pris. »Ni vet ju, huru halsstarrig han är.»
»Ja, naturligtvis, ja, naturligtvis», svarade den gamle herrn. »Men det gläder mig innerligt att se honom, och nu ämnar jag inte så snart förlora honom ur sikte igen.»
Med dessa ord skakade mr Warlde ännu en gång mr Pickwicks hand och kastade sig, sedan han gjort detsamma med Perker, ned i en länstol, medan hans glada, röda anlete strålade av leenden och hälsa.
»Nå» sade han »det är just inga snygga historier — en pris snus, Perker — man har väl aldrig hört på maken, vasa?»
»Vad menar ni?» frågade mr Pickwick.
»Menar!» svarade Wardle. »Åh, jag tror att alla flickorna blivit galna; det är inte något nytt, vill ni kanske säga? Kanske inte, men sant är det i alla fall.»
»Men ni har väl inte kommit hit till London enkom för att säga oss detta, min bäste sir, — vasa?» frågade Perker.
»Nej, inte så alldeles», svarade Wardle, »ehuru det likväl var den egentliga anledningen till min ankomst. Hur står det till med Arabella?»
»Mycket bra», svarade mr Pickwick, »och hon ska bli bra glad att få se er, det är jag säker om.»
»Den svartögda lilla koketten!» svarade Wardle. »Jag hade nästan haft lust att själv gifta mig med henne en
