Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/308

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


fotsteg att stå på, skulle ha trillat av och slagit ihjäl sig vid den allra första lur han tog sig.

Då de kommo till George och Gamen, fingo de veta, att Arabella och hennes piga strax efter mottagandet av ett brev från Emilie, varuti denna meddelade sin ankomst till staden, hade skickat bud efter en hyrvagn och farit direkt till Adelphi. Som Wardle hade affärer att uträtta i staden, skickade de vagnen och den fete pojken till hans hotell med det besked att han och mr Pickwick skulle infinna sig klockan fem för att äta middag.

Med detta budskap återvände den fete pojken och slumrade så ljuvt bakpå sitt säte som om han hade legat i en ejderdunssäng med urfjädrar. Genom något utomordentligt mirakel vaknade han av sig själv, då vagnen stannade, och gick upp för att uträtta sitt ärende, sedan han först, duktigt ruskat på sig för att friska upp sina själsförmögenheter.

Antingen nu skakningen hade trasslat ihop den fete pojkens själsförmögenheter, i stället för att bringa dem i behörig ordning, eller om den hade väckt en sådan massa av nya föreställningar hos honom, att han därvid glömde alla vanliga former och ceremonier, eller om han (vilket även är möjligt) icke hade kunnat undgå att somna, medan han gick uppför trappan, så är det i alla händelser ett obestridligt faktum, att han gick direkt in i salen, utan att först knacka på dörren, och på detta sätt kom han att se en herre, som slingrade sin arm kring hans unga frökens liv och satt helt kärleksfullt vid hennes sida på en soffa, medan Arabella och hennes vackra kammarjungfru låtsade som om de voro upptagna av att se ut genom ett fönster i andra ändan av rummet, vid åsynen av vilket fenomen den fete pojken uppgav ett rop, fruntimren skreko till, och den omnämnde herrn utstötte en ed, alltsammans nästan på en gång.

»Eländige varelse, vad vill du här?» sade bemälde herre, vilken vi icke behöva säga var mr Snodgrass.

Härpå svarade den fete pojken, betydligt skrämd, helt kort:

»Missis!»

»Vad vill du mig?» frågade Emilie, i det hon vände bort huvudet. »Du stupida varelse!»

»Husbond' och mr Pickwick ämna äta middag här klockan fem», svarade den fete pojken.

»Gå ut härifrån!» sade mr Snodgrass, stirrande på den förbryllade ynglingen.

»Nej, nej, nej!» tillade Emilie hastigt. »Ge mig ett gott råd, kära Bella.»

Nu flockade sig Emilie och mr Snodgrass och Arabella och Mary tillsammans i ett hörn och talade ivrigt viskande vid varandra i några minuter, medan den fete pojken tog sig en liten lur.

»Joe!» sade Arabella slutligen och såg sig om med ett högst förtrollande leende. »Hur är det med dig?»

»Joe», sade Emilie, »du är en snäll gosse; jag ska inte glömma bort dig.»

»Joe», sade mr Snodgrass, i det han närmade sig den förvånade ynglingen och fattade hans hand, »jag kände inte genast igen dig. Här har du fem shillings, Joe.»

»Och jag lovar dig fem till», sade Arabella, »för gammal bekantskaps skull, förstår du»; och ännu ett nytt förtrollande leende bestods den korpulente, objudne gästen.

Som den fete pojken var något trög i fattningen, tycktes det i början som om han vore tämligen villrådig huru han skulle förklara den plötsliga ynnest, varuti han hade råkat, och stirrade sig omkring på det mest oroande sätt. Omsider började emellertid hans breda ansikte att visa symptomer till ett grin av motsvarande breda dimensioner, och sedan han stoppat en halv crown i vardera av sina fickor och en hand och en handled efter den, brast han för första och enda gången i sitt liv ut i ett hest skratt.

»Han förstår oss, ser jag», sade Arabella.

»Det är bäst, att han genast får någonting att äta», anmärkte Emilie.

Den feta pojken skrattade nära nog ännu en gång, då han hörde detta yttrande. Sedan det ännu ytterligare hade viskats en stund, trippade Mary bort från gruppen och sade:

»Jag tänker spisa middag med er i dag, sir, om ni inte har någonting däremot.»

»Kom den här vägen!» sade den feta pojken ivrigt. »Där är en sådan rar köttpastej!»

Med dessa ord gick den feta pojken förut utför trappan, och hans vackra följeslagerska erövrade alla kyparne och förargade alla husets pigor, medan hon följde honom in i matsalen.

Där stod den köttpastej, som den feta pojken hade om-