Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/309

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


talat med så mycken känsla, och där stod dessutom en stek och en karott med potatis samt en mugg porter.

»Sitt ner!» sade den feta pojken. »Ack, så skönt! Jag är så fasligt hungrig!»

Sedan han på detta sätt uttryckt sin förtjusning, satte han sig ned vid den övre, och Mary vid den nedre ändan av bordet.

»Vill ni ha något av den här?» frågade den feta pojken, i det han stack kniv och gaffel ända till skaftet ned i pastejen.

»Ja, jag tackar, en liten bit, om ni vill vara så god», svarade Mary.

Den feta pojken lade ett litet stycke på Marys tallrik och ett mycket stort på sin egen och stod just i begrepp att börja äta, då han plötsligt sänkte kniv och gaffel, lutade sig framåt i stolen, lade händerna, med kniv och gaffel i dem, ned på sina knän och sade mycket långsamt:

»Hör nu, vad ni ser söt ut!»

Detta sades i en beundrande ton och var så till vida tillfredsställande; men det låg ännu tillräckligt av kannibalen i den unge herrns ögon, för att göra denna komplimang tämligen tvetydig.

»Tänker ni stanna här?» frågade den feta pojken om en stund.

»Nej», svarade Mary med en skakning på huvudet, »jag går härifrån igen i kväll. Varför frågar ni det?»

»Ack», sade den feta pojken i en ton av djup känsla, »så trevligt vi skulle ha haft vid bordet, om ni hade stannat kvar!»

»Jag kommer kanske hit då och då och besöker er», sade Mary, i det hon med låtsat koketteri fumlade med bordsduken, »ifall ni vill göra mig en tjänst.»

»Den feta pojken såg från pastejfatet bort till steken, som om han trott att en tjänst på ett eller annat sätt måste stå i förbindelse med mat, och tog därefter en av de båda halvcrowner upp ur fickan och såg oroligt på den.»

»Förstår ni mig inte?» frågade Mary med en skälmsk blick på hans feta ansikte.

Han såg åter på sin halva crown och svarade:

»Nej!»

»Damerna önska, att ni inte måtte säga någonting till gamla herrn om att den unga herrn var däruppe; och det önskar jag också.»

»Är det alltsammans?» sade den feta pojken, tydligen mycket lättare om hjärtat, i det han åter stack sin halvcrown i fickan. »Då ska jag naturligtvis inte heller göra det.»

»Det var snällt!» sade Mary. »Men nu måste jag gå upp och hjälpa min fru att kläda sig till middagen.»

»Nej, gå inte ännu!» bad den feta pojken.

»Jag är tvungen», svarade Mary. »Farväl så länge.»

Med en elefants lekfullhet sträckte den feta pojken ut armarna för att röva en kyss; men som det icke behövdes mycken vighet för att undvika honom, var hans vackra behärskarinna försvunnen, innan han slöt till dem igen, varpå den slöa ynglingen åt en mark eller så av steken med en känslosam njutning och därefter försjönk i en ljuv slummer.

Det var så mycket att tala om däruppe och så många planer att uppgöra i avseende på enlevering och giftermål, i händelse att gamle Wardle skulle fortfara att visa sig grym, att det endast fattades en halvtimme till den för middagen bestämda tiden, då mr Snodgrass omsider tog avsked. Damerna skyndade sig upp i Emilies sängkammare för att kläda sig, och älskaren tog sin hatt och gick ut ur rummet. Men han hade knappast kommit utanför dörren, förrän han hörde mr Wardles röst, och då han tittade ned över balustraden, såg han honom komma direkt uppför trappan, åtföljd av några andra herrar. Som mr Snodgrass icke kände det ringaste till huset, skyndade han i sitt bryderi tillbaka in i det rum, som han nyss hade lämnat, och sedan han därifrån hade begivit sig in i ett rum därinnanför (mr Wardles sovrum), stängde han dörren sakta efter sig, just som de personer, av vilka han nyss hade sett en skymt, kommo in i det yttre rummet. Dessa personer voro mr Wardle, mr Pickwick, mr Nathanael Winkle och mr Benjamin Allen, vilka han icke hade svårt att känna igen på rösterna.

»Det var då för väl, att jag hade nog själsnärvaro att komma undan dem!» tänkte mr Snodgrass med ett leende, i det han gick på tåspetsarna fram till den andra dörren strax invid sängen. »Den här dörrn leder ut till samma korridor, och jag kan lugnt och ostört gå min väg.»

Det var endast och allenast den omständigheten, att dörren var stängd och nyckeln uttagen, som hindrade honom att gå lugnt och ostört sin väg.

»Låt oss få något av ert bästa vin till middagen, kypare!» sade gamle Wardle och gnuggade händerna.