Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/311

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ja, sir.»

»Varför gick du ut?»

Den feta pojken stirrade hopplöst var och en av bordsgästerna i ansiktet och sade, att han icke visste det.

»Jaså», sade Wardle, »du visste det inte? Bär den här osten till mr Pickwick.»

Nu hade mr Pickwick, som befann sig i högsta välmåga och vid bästa lynne, under hela måltiden haft särdeles trevligt och var i detta ögonblick fördjupad i det livligaste samtal med mr Winkle och Emilie, böjande artigt på huvudet i värmen uti sitt föredrag, vinkande vänligt med handen för att giva större kraft åt sina anmärkningar och glödande över hela ansiktet av de välvilligaste leenden. Han tog ett stycke ost av tallriken och stöd åter i begrepp att vända sig om för att fortsätta samtalet, då den feta pojken i detsamma lutade sig ned så mycket, att hans huvud kom i rät linje med mr Pickwicks, pekade med tummen över sin axel och gjorde den hemskaste och ohyggligaste grimas, som någonsin blivit sedd utom en pantomin.

»Bevare mig!» sade mr Pickwick och ryckte häftigt till. »Vad i Herrans namn — vasa?»

Han stannade tvärt; ty den feta pojken hade rest sig upp och hade, eller låtsade som om han hade, fallit i sömn.

»Vad står på?» frågade Wardle.

»Det är en högst besynnerlig pojke, den här», svarade mr Pickwick med en orolig blick på pojken. »Det kan visst låta besynnerligt, men jag tror verkligen, att han stundom är litet konstig i huvudet.»

»Åh, mr Pickwick, för all del, säg inte så!» ropade Emilie och Arabella på en gång.

»Jag är naturligtvis inte säker på det», sade mr Pickwick mitt under en djup tystnad och blickar av allmän oro; »men hans sätt mot mig i detta ögonblick var verkligen högst oroande. Aj!» ropade mr Pickwick, i det han for upp med ett litet skrik. »Jag ber om ursäkt, mina damer, men han rände just nu något vasst instrument i mitt ben. Han är verkligen inte att lita på.»

»Han är drucken», röt gamle Wardle ursinnigt. »Ring på klockan! Ropa på kyparne! Han är drucken!»

»Nej, det är jag inte», sade den feta pojken och föll på knä, i det hans herre tog honom i kragen. »Jag är inte drucken.»

»Nå, så är du galen, och det är ändå värre. Ropa på kyparne!» sade den gamle herrn.

»Jag är inte galen, jag har mitt fulla förstånd», invände den feta pojken och började att gråta.

»Vad tusan sticker du då vassa instrument i benen på mr Pickwick efter?» frågade mr Wardle häftigt.

»Han ville inte se på mig», svarade pojken; »jag ville tala med honom.»

»Nå, vad ville du säga då?» frågade ett halvt dussin röster på en gång.

Den feta pojken kippade efter andan, såg bort till sängkammardörren, drog åter ett häftigt andetag och avtorkade två tårar med knogen på vardera pekfingret.

»Vad var det du ville säga?» frågade Wardle och ruskade honom.

»Vänta!» sade mr Pickwick. »Låt mig tala med honom. Vad var det du ämnade säga, min stackars gosse?»

»Jag skulle gärna vilja viska det till er», svarade den feta pojken.

»Du har förmodligen lust att bita örat av honom», sade Wardle. »Kom honom inte nära; han är farlig; ring på klockan och laga, att han blir nedförd.»

Just som mr Winkle ämnade fatta tag i klocksträngen, hejdades han av ett allmänt utbrott av förvåning; ty den fångade älskaren trädde plötsligt, med ett av förvirring blossande ansikte ut ur sängkammaren och gjorde en omfattande bugning för sällskapet.

»Vad nu?» ropade Wardle, i det han släppte den feta pojkens rockkrage och ryggade ett par steg tillbaka. »Vad vill det här säga?»

»Jag har allt sedan er ankomst, sir, hållit mig gömd i rummet här bredvid», förklarade mr Snodgrass.

»Mitt barn», sade Wardle i en förebrående ton till Emilie; »jag avskyr låghet och bedrägeri; detta är i högsta grad lågt och ogrannlaga. Det hade jag sannerligen inte förtjänat av dig, Emilie.»

»Kära pappa», sade Emilie, »Arabella vet — envar vet — Joe vet — att jag alldeles inte hade någon aning om att han var gömd där. August, för himlens skull, förklara dig!»

Mr Snodgrass, som endast hade väntat på att bli hörd, förklarade huruledes han hade blivit bragt i sin bedrövliga förlägenhet; att endast fruktan för att åstadkomma oenighet inom familjen hade förmått honom att undvika