mr Wardle vid dennes hemkomst, samt att han endast hade ämnat gå ut genom den andra dörren, men att han, då han fann den stängd, mot sin vilja hade blivit tvungen att stanna där. Det var en plågsam ställning att råka ut för, men nu beklagade han den mindre, då den förskaffade honom tillfälle att i deras gemensamma vänners närvaro tillstå, att han djupt och innerligt älskade mr Wardles dotter; att han var stolt över att kunna säga, att denna känsla var ömsesidig, och att han, även om tusen mil skilde dem åt, om även miljoner oceaner rullade sina vågor emellan dem, likväl aldrig ett ögonblick skulle förgäta de lycksaliga dagar, då han första gången etc. etc.
Sedan mr Snodgrass hade yttrat dessa ord, såg han ned i sin hattkulle och närmade sig dörren.
»Stopp!» ropade Wardle. »Varför i namn av allt —»
»Antändligt», föreslog mr Pickwick milt, misstänkande att något värre skulle komma.
»Nåja — vad som är antändligt», sade Wardle, ingående på förslaget, »kunde ni inte ha sagt mig allt detta genast?»
»Eller anförtrott er åt mig?» tillade mr Pickwick.
»Ack, Herre Gud», sade Arabella, åtagande sig försvaret, »vad tjänar det väl till att fråga om allt detta nu, i synnerhet då ni vet, att ni hade satt er gamla giriga håg till en annan, rikare måg, och ni för övrigt är så vild och häftig, att envar, utom jag, är rädd för er? Räck honom handen och ge honom för all del litet mat, ty han ser ut, som om han vore alldeles utsvulten; och för all del vänd er genast till ert vin, ty ni blir inte dräglig, förrän ni fått er minst edra två buteljer.»
Den hedervärda gamle herrn nöp Arabella i örat, kysste henne utan den ringaste betänklighet, kysste likaledes mycket ömt sin dotter och tryckte varmt mr Snodgrass hand.
»Hon har i alla händelser rätt i en punkt!» sade den gamle herrn helt muntert. »Ring efter vinet!»
Vinet kom in, och Perker kom i samma ögonblick uppför trappan. Mr Snodgrass fick sig litet mat vid ett sidobord, och då han hade slutat, satte han sin stol bredvid Emilies, utan den ringaste invändning å den gamle herrns sida.
Aftonen förflöt på ett särdeles angenämt sätt. Lille Perker visade sig från sin mest lysande sida, berättade en hel hop komiska historier och sjöng en allvarlig visa, som var nästan lika komisk som anekdoterna. Arabella var högst förtjusande, mr Wardle mycket jovialisk, mr Pickwick mycket harmonisk, mr Ben Allen mycket bullersam, de båda älskande mycket tysta, mr Winkle mycket språksam, och allesammans voro mycket lyckliga.
FEMTIOFEMTE KAPITLET
MR SALOMON PELL ORDNAR, UNDERSTÖDD AV EN SÄRSKILD KOMMITTÉ AV DILIGENSKUSKAR, DEN ÄLDRE MR WELLERS AFFÄRER
»Samiel», sade mr Weller till sin son morgonen efter
begravningen, »jag har hittat det, Sammy. Jag visste väl
jag att det skulle finnas.»
»Vad var det ni visste, att det skulle finnas?» frågade Sam.
»Din styvmors testamente, Sammy», svarade mr Weller, »i kraft varav de där arrangemangerna skulle vidtagas, som jag talte med dig om i går kväll — angående de där fonderna.»
»Huru! sa hon er inte var det fanns?» frågade Sam.
»Nej, inte ett ord, Sammy», svarade mr Weller. »Vi utjämnade våra små oenigheter, och jag muntrade upp henne och bad henne vara vid gott mod, så att jag rakt glömde att fråga henne om det. För övrigt vet jag inte ens, om jag hade gjort det, även om jag hade kommit ihåg det», sade mr Weller; »för det är så underligt, Sammy, att gå och lukta efter folks pengar, medan man hjälper dem i deras sjukdom. Det är ackurat som att hjälpa upp en utsidespassagerare, när han fallit ner från en diligens och sticka sin hand in i hans ficka, medan man med en suck frågar honom hur han mår, Sammy.»
Efter denna bildlika förklaring av sin åsikt öppnade mr Weller sin plånbok och tog fram ett ark smutsigt skrivpapper, varpå en mängd skrivtecken voro hopade i en märklig förbistring.
»Se här är doklamentet, Sammy», sade mr Weller. »Jag hittade det i den lilla svarta tekannan uppe på översta hyllan å skåpet i skänkrummet. Hon brukade gömma sina banknoter där, innan hon blev gift, Samiel.»
»Nå, vad står det i det?» frågade Sam.
»Precis vad jag sade dig, min gosse», svarade hans
