miel», sade mr Weller, i det han torkade sin panna; »bra långt från det.»
»Ni sa, att ni skulle tala», svarade Sam; »hur kunde jag då veta, att mun skulle gå i baklås för er genast i början.»
»Du kunde alltför väl ha sett, att jag inte var i stånd att komma ur fläcken, svarade hans far; »jag är på den orätta sidan av vägen och stryker med vagnen in mellan pålverk och allt slags otyg, och ändå vill du inte ens räcka ut en hand för att hjälpa mig. Jag blygs på dina vägnar, Sam.»
»Saken är den, sir», sade Sam med en lätt bugning, »att gubben har tagit ut sina pengar.»
»Det är bra, Sam, mycket bra», sade mr Weller och nickade med en belåten min; »det var inte min mening att gräla på dig, Sam. Det är bra. Det är rätta sättet att börja på; genast rakt på saken. Det är verkligen mycket bra, Sam.»
I sin glädjes övermått nickade mr Weller utomordentligt många gånger och väntade i en lyssnande ställning på att Sam skulle fortsätta sin förklaring.
»Sätt dig ned, Sam», sade mr Pickwick, befarande att samtalet skulle komma att räcka något längre än han hade väntat.
Sam bugade sig åter och satte sig ned; hans far såg sig om, och han fortfor:
»Gubben, sir, har lyft femhundratrettio pund. Och därtill har han för huset och värdskapet —»
»Samt varubehållning, kunder och möbler», inföll mr Weller.
»— lagt så mycket, att det tillsammans utgör elvahundraåttio pund.»
»Nej, verkligen?» sade mr Pickwick. »Det gläder mig att höra. Jag gratulerar er, mr Weller, till att ha det så bra.»
»Vänta ett ögonblick, sir», sade mr Weller, i det han höjde sin hand på ett avvärjande sätt. »Fortfar, Sam.»
»De där pengarna», sade Sam en smula tveksamt, »skulle han nu gärna vilja placera på ett ställe, där han visste, att de voro säkra, och det skulle jag också inte ha nå'nting emot, för om han behåller dem själv, så lånar han antingen ut dem till någon, eller köper han hästar för dem, eller gör han sig på ett eller annat sätt till en egyptisk mumie.»
»Det är bra, Sam», anmärkte mr Weller i en så belåten ton, som om Sam hade hållit det största lovtal över hans klokhet och omtanke. »Mycket bra.»
»Varför», fortfor Sam och pekade förläget på sitt hattbrätte, »varför han lyft dem i dag och kommer nu hit med mig för att säga eller erbjuda, eller med andra ord för att —»
»För att säga som det är», sade den äldre mr Weller otåligt, »så behöver jag inte de där pengarna; jag har åtagit mig att köra en diligens igen, och jag har inte något ställe där jag kan gömma dem, undantagandes om jag skulle betala konduktörn för att han skulle se efter dem, eller om jag skulle lägga dem i någon av vagnsfickorna, som skulle vara en frestelse för de invärtes passagerarna. »Men ifall ni, sir, skulle vilja gömma dem åt mig, skulle jag bli er mycket förbunden. Och kanske», fortfor mr Weller, i det han gick fram till mr Pickwick och viskade honom i örat, »kanske att de skulle kunna förslå litet till omkostnaderna för den där domen. Men allt vad jag har att säga, sir, är, om ni skulle vilja gömma dem åt mig, tills jag begär dem tillbaka.»
Med dessa ord stack mr Weller plånboken i handen på mr Pickwick, tog sin hatt och skyndade ut ur rummet med en fart, som man knappast skulle ha väntat av en så korpulent person.
»Hejda honom, Sam!» ropade mr Pickwick allvarligt. »Spring efter honom och för honom genast tillbaka. Mr Weller — hör på — kom tillbaka!»
Sam såg att hans herre ville bli åtlydd, varför han grep sin far i armen, just som han skulle utför trappan, och drog honom med våld tillbaka med sig.
»Min goda vän», sade mr Pickwick och fattade den gamle mannens hand, »ert hederliga förtroende rent av överväldigar mig.»
»Det kan jag rakt inte se, att det finns något skäl till, sir», svarade mr Weller envist.
»Jag försäkrar er, min goda vän, att jag har mera pengar än jag någonsin kan komma att behöva; mycket mera än en man vid min ålder kan behöva under sin livstid», sade mr Pickwick.
»Ingen vet hur mycket han kan behöva innan han prövat på det», anmärkte mr Weller.
»Nej, kanske», svarade mr Pickwick; »men som jag inte ämnar anställa några sådana prov, är det inte sannolikt, att jag någonsin kommer i trångmål. Jag måste därför be er, mr Weller, att taga dem tillbaka.»
»Det är bra», sade mr Weller med en högst missnöjd min.
