domarna; men i trots av mr Pells av många högtidliga försäkringar ledsagade förklaring, att de voro alltför stränga mot honom, var detta likväl den allra bästa affär han någonsin hade haft, och en som under det närmaste halvåret skaffade honom rum, mat och tvätt.
Då skiljedomarna hade tagit sig en sup med de övriga herrarna, togo de avsked, emedan de skulle fara från staden på aftonen, och då mr Pell märkte, att det icke vidare vankades varken torra eller våta varor, rekommenderade han sig ävenledes på det vänskapligaste, och Sam och hans far blevo allena kvar.
»Se så», sade mr Weller, i det han stoppade sin plånbok i sin sidoficka, »nu har jag här, med pengarna för värdskapet och det andra, elvahundraåttio pund. Och nu, Samiel, vänd nu hästhuvudena mot 'George och Gamen', min gosse.»
FEMTIOSJÄTTE KAPITLET
EN VIKTIG KONFERENS ÄGER RUM MELLAN MR PICKWICK OCH MR SAMUEL WELLER OCH BEVISTAS AV DEN SENARES FADER. — EN GAMMAL HERRE I SNUSFÄRGAD DRÄKT ANLÄNDER HELT OVÄNTAT
Medan mr Pickwick samma eftermiddag satt ensam och
grubblade på många saker, bland annat huru han bäst skulle
sörja för det unga par, vars osäkra framtid var en ständig
källa till sorg och bekymmer för honom, kom Mary sakta
in i hans rum och sade tämligen hastigt, i det hon närmade
sig bordet:
»Ursäkta, sir, Samuel är där nere och frågar om hans far får hälsa på er?»
»Säg dem, att de gärna kunna komma upp nu genast», sade mr Pickwick.
Synbarligen mycket lättad, skyndade sig Mary bort med sitt budskap.
Mr Pickwick gick två eller tre gånger fram och tillbaka på golvet, tog sig om hakan och tycktes försjunka i djupa tankar.
»Ja, ja», sade mr Pickwick slutligen i en blid, men något melankolisk ton, »detta är det bästa sätt, varpå jag kan belöna honom för hans trohet och tillgivenhet; må det då i Guds namn ske. Det är en ensam, gammal mans öde, att hans omgivning skall ingå nya förbindelser och lämna honom. Jag har icke rätt att begära, att det skulle gå mig annorlunda. Nej, nej», tillade mr Pickwick, mera livad, »det skulle vara egoistiskt och otacksamt. Jag bör vara glad över att få tillfälle att sörja för honom så väl. Och det är jag, det är jag naturligtvis,»
Mr Pickwick hade varit så fördjupad i dessa betraktelser, att en knackning på dörren upprepades tre eller fyra gånger, innan han hörde den. I det han hastigt satte sig ned och antog sin vanliga min, lämnade han den begärda tillåtelsen, och Sam Weller trädde in, åtföljd av sin far.
»Det gläder mig att återse dig, Sam», sade mr Pickwick. »Hur står det till, mr Weller?»
»Jag tackar så mycket, sir, rätt bra», svarade änklingen; »jag hoppas, att även ni mår väl?»
»Jo, tack, förträffligt», svarade mr Pickwick.
»Jag skulle gärna vilja ha ett litet samtal med er, sir», sade mr Weller, »ifall ni kunde skänka mig fem minuter eller så, sir.»
»Mycket gärna», sade mr Pickwick. »Sam, sätt fram en stol åt din far.»
»Tack, Samiel, jag har redan tagit en», sade mr Weller, i det han drog fram en stol. »Ovanligt vackert väder i dag, sir», tillade den gamle herrn och lade sin hatt på golvet, i det han satte sig ned.
»Ja, särdeles vackert», sade mr Pickwick. »Mycket behagligt.»
»Det behagligaste väder jag någonsin sett.»
Här fick den gamle herrn ett häftigt anfall av hosta, och då detta var förbi, nickade och blinkade han och gjorde åtskilliga bedjande och hotande åtbörder åt sin son, vilka Sam Weller ståndaktigt avhöll sig från att se.
»Jag har då aldrig i hela mitt liv sett en så retsam pojke som du är», sade mr Weller med en förbittrad blick på sin son.
»Vad gör han då, mr Weller?» frågade mr Pickwick.
»Han vill inte börja, sir», svarade mr Weller. »Han vet, att jag inte duger till att tala för mig, när det är något apart i fråga, och likväl kan han stå och se på, att jag sitter här och förspiller er dyrbara tid och gör mig själv till ett åtlöje, utan att hjälpa mig med så mycket som en enda stavelse. Det är inte något sonligt uppförande, Sa-
