hos honom, och Marys yttre hade även gjort ett starkt intryck på honom; ja, han hade i själva verket redan sänt henne åtskilliga icke just faderliga ögonkast. Slutligen sade han, att det icke passade honom att sätta sig emot mr Pickwicks önskan, och att det skulle vara honom mycket kärt att följa hans råd varpå mr Pickwick glatt tog honom på ordet och kallade Sam tillbaka in i rummet.
»Sam» sade mr Pickwick och harskade sig »din far och jag ha talat om dig.»
»Om dig Samiel», sade mr Weller i en beskyddande och menande ton.
»Jag är inte så blind, Sam att jag inte för länge sedan sett att du hyser en något mer än blott och bart vänskaplig känsla för mrs Winkles kammarjungfru», sade mr Pickwick. »Jag har haft ett litet samtal med din far, och som jag finner, att han är av samma åsikt som jag —»
»Eftersom fruntimret inte är en änka», inföll mr Weller förklarande.
»Eftersom fruntimret inte är änka», sade mr Pickwick leende. »Jag önskar att befria dig från det tvång, som din nuvarande ställning pålägger dig och ge dig ett bevis på min erkänsla för din trohet och många andra goda egenskaper genom att sätta dig i stånd att genast gifta dig med denna flicka och skaffa dig själv och din familj en anständig bärgning. Jag ska känna mig stolt, Sam», sade mr Pickwick, vars röst hittills hade darrat en smula, »jag ska känna mig stolt och glad över att göra dina framtida utsikter till föremål för min tacksamma omsorg.»
Nu uppstod för en stund en djup tystnad, varpå Sam med en låg och något hes, men dock fast röst svarade:
»Jag är er mycket förbunden för er godhet, sir, som inte är mer än man kunde vänta av er, men det låter sig inte göra.»
»Låter det sig inte göra?» utbrast mr Pickwick förvånad.
»Samiel!» sade mr Weller med värdighet.
»Det låter sig inte göra, säger jag», upprepade Sam i en högre ton; »vad skulle det då bli av er?»
»Min hederliga gosse», svarade mr Pickwick, »de förändringar, som på den sista tiden inträtt bland mina vänner, skola helt och hållet förändra mitt framtida levnadssätt; dessutom blir jag äldre och behöver lugn och vila. Med mina resor, Sam, är det nu förbi.»
»Hur kan jag veta det, sir?» invände Sam. »Så tänker ni nu, men tänk om ni skulle komma på andra tankar — vilket alldeles inte är orimligt, för ni är så livlig, som om ni inte vore mer än tjugufem år — vad skulle det väl då bli av er utan mig? Det låter sig inte göra, sir, det låter sig rakt inte göra.»
»Mycket bra, Samiel, det ligger en hel hop i det där», sade mr Weller i uppmuntrande ton.
»Jag talar efter mogen överläggning, Sam, och med full visshet om, att jag kommer att hålla mitt ord», sade mr Pickwick med en skakning på huvudet. »Nya scener ha öppnat sig för mig, och med mina resor och utflykter är det nu förbi.»
»Nåja», svarade Sam, »i sådant fall är det det allra största skäl för att ni ständigt har någon hos er, som förstår sig på att sköta er och passa opp er. Om ni behöver en finare betjänt, nåja, så kan ni ju skaffa er en sådan; men med lön eller utan lön, med eller utan uppsägelse, med eller utan kost och bostad, så stannar ändå Sam Weller, som ni tog från det gamla värdshuset i Southwark, kvar hos er, det må hända vad som helst; och om också hela världen satte sig på tvärn, skulle ändå ingen kunna hindra det.»
Vid slutet av denna förklaring, som Sam avgav med livlig rörelse, reste sig den äldre mr Weller upp från sin stol och glömmande varje avseende på tid, ställe eller det passande, svängde han hatten över sitt huvud och uppgav tre väldiga hurrarop,
»Men, min goda Sam», sade mr Pickwick, då mr Weller, något förlägen över sin egen hänförelse, åter hade satt sig ned, »du bör väl också fästa något avseende vid det unga fruntimrets känslor.»
»Jag har så gjort, sir», svarade Sam. »Jag har talt vid henne och sagt henne hur jag har det, och hon har sagt, att hon gärna väntar, tills jag kan ta henne, och det tror jag också, att hon gör. Gör hon det inte, så är hon inte den unga kvinnan jag tog henne för, och då avstår jag gärna ifrån henne. Ni känner mig, sir. Mitt beslut är fattat, och ingenting i världen kan ändra det.»
Vem kunde väl motsätta sig detta beslut? Icke mr Pickwick. Han hämtade i detta ögonblick mera stolthet och glädje av sina ringa vänners oegennyttiga tillgivenhet, än tiotusen försäkringar av de största män i världen skulle kunnat väcka i hans hjärta.
Mr Pickwick fick ej länge njuta av ensamhetens angenäma tankar. Mr Winkle inkom med sin far och de gamla
