Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/320

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


herrarna skakade varandras händer oupphörligt i fem minuter.

»Mr Pickwick, jag tackar er hjärtligt för all er godhet mot min son», sade den gamle mr Winkle i en rättfram ton. »Jag är tämligen häftig av mig, och då jag sist såg er, blev jag förargad och överraskad. Nu har jag själv bildat mig ett omdöme och är mer än nöjd. Ska jag göra flera ursäkter, mr Pickwick?»

»Inte en enda», svarade denne gentleman. »Ni har nu gjort den enda sak, som fattades i min lycka.»

Härpå växlades åter under fem minuter handtryckningar, ledsagade av en mängd artiga uttryck, vilka, utom att de voro artiga, hade den ytterligare och ovanliga rekommendationen att vara uppriktigt menade.

Sam hade pliktskyldigast följt sin far till »Belle Savage», och vid sin återkomst mötte han den feta pojken, som hade varit och avlämnat ett brev från Emilie Wardle.

»Hör nu», sade Joe, som var ovanligt språksam, »vad den där Mary ändå är för en vacker flicka, inte sant? Jag tycker så fasligt om henne så!»

Mr Weller svarade icke ett ord, men sedan han, alldeles förstenad av den feta pojkens djärvhet, hade betraktat honom ett ögonblick, drog han honom vid kragen bort till gathörnet, där han avfärdade honom med en oskadlig, men ceremoniös spark, och gick därefter visslande hem.



FEMTIOSJUNDE KAPITLET

I VILKET PICKWICK-KLUBBEN SLUTLIGEN UPPLÖSES, OCH ALLT SLUTAS TILL ALLAS BELÅTENHET


Under en hel vecka efter mr Winkles lyckliga ankomst från Birmingham voro mr Pickwick och Sam ute dagen om och kommo endast hem för att äta middag, varvid de hade en för sina naturer alldeles främmande min av vikt och hemlighetsfullhet. Det var tydligt, att högst allvarliga och skickelsedigra företag voro i görningen, men om deras egentliga beskaffenhet gjorde man sig de mest olika föreställningar. Några, bland vilka mr Tupman, voro benägna att tro, att mr Pickwick funderade på en äktenskaplig förbindelse, men denna tanke motsades på det bestämdaste av damerna; andra hyllade snarare den meningen, att han hade uppgjort en plan till en längre resa och för ögonblicket var sysselsatt med att vidtaga de förberedande anordningarna därtill; men detta bestreds kraftigt av Sam själv, som under ett av Mary anställt förhör hade förklarat, att icke några flera resor skulle komma att företagas. Då hela sällskapet sålunda i sex långa dagar hade brytt sin hjärna med onyttiga spekulationer, blev det enhälligt beslutat, att mr Pickwick skulle anmanas att förklara sitt uppförande och bestämt uppgiva skälet varför han sålunda avlägsnade sig från sina beundrande vänners umgänge.

Till den ändan bjöd mr Wardle hela kretsen på middag i Adelphi, och då karafferna hade gått två gånger runt om i laget, öppnade han förhandlingarna.

»Vi längta alla att få veta», sade den gamle herrn, »vad vi ha gjort, som kunnat förnärma er och förmå er att överlämna er åt dessa ensliga vandringar.»

»Åh, göra ni det?» svarade mr Pickwick. »Det är eget nog, att jag hade beslutit att just i dag frivilligt meddela en fullständig förklaring, och om ni därför vill slå i ett glas vin till åt mig, ska jag tillfredsställa er nyfikenhet.»

Vinkarafferna gingo med ovanlig hastighet från hand till hand, och sedan mr Pickwick med ett muntert leende betraktat sina vänners ansikte, skred han till den omnämnda förklaringen.

»Alla de förändringar, som försiggått ibland oss», sade mr Pickwick, »jag menar de giftermål, som har ägt rum, och det giftermål, som skall komma att äga rum, med de förändringar, som de skola medföra, ha gjort det nödvändigt för mig att lugnt, men utan dröjsmål överväga planerna för min framtid. Jag beslöt att draga mig tillbaka till någon stilla, vacker trakt i närheten av London; jag såg ett hus som genast behagade mig. Jag har hyrt och möblerat det. Det är fullständigt färdigt att taga emot mig, och jag ämnar oförtövat flytta in dit, i hopp om att jag ännu måtte komma att uppleva många lugna år i en fredlig ensamhet, uppmuntrad i livet av umgänget med mina vänner och följd i döden av deras kärleksfulla minne.»

Här stannade mr Pickwick, och ett dovt mummel ljöd runt omkring bordet.

»Det hus, jag har hyrt», fortfor mr Pickwick, »ligger i Dulwich; det har en stor trädgård och ligger på ett av de