Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och tömmarna lågo på dess rygg. Följden därav torde vara lätt att gissa. Av bar det i full fart, med vagnen bakefter, och mr Tupman och mr Snodgrass sittande i bemälde vagn. Dusten räckte dock icke länge. Mr Tupman kastade sig av, in i häcken, och mr Snodgrass följde hans exempel; hästen dängde vagnen mot en bro, skilde hjulen från stommen, lådan från vageln, och stod slutligen stock stilla, stirrande på den förödelse han hade åstadkommit.

De båda oskadade herrarnas första omsorg blev nu att draga sina olyckliga reskamrater ut ur häcken — en åtgärd, som gav dem den outsägliga tillfredsställelsen att upptäcka, att dessa icke lidit någon skada, med undantag av åtskilliga rispor i deras kläder samt en och annan skråma, förorsakad av taggarna. Deras nästa göromål var att spänna ifrån hästen. Sedan detta kinkiga och invecklade företag hade blivit fullbordat, begav sig hela sällskapet å väg, och vandrade långsamt framåt, ledande hästen efter sig och lämnande vagnen åt sitt öde.

Efter vid pass en timmes vandring kommo våra resande till en vid vägen liggande krog. En rödhårig karl stod och arbetade i trädgården; till denne vände sig mr Pickwick, i det han med hög röst ropade:

»Hollah där! Hur långt är det till Dingley Dell?»

»Och så där en sju mil.»

»Är det bra väg?»

»Nej, det är det inte.»

Sedan han yttrat detta korta svar och tydligen övertygat sig genom en ytterligare överblick av sällskapet, återtog den rödhårige karlen sitt arbete.

»Vi skulle vilja sätta in vår häst här», sade mr Pickwick; »jag förmodar att det går för sig?»

»Jaså, så att ni vill sätta in den där hästen här?» upprepade karlen, i det han lutade sig mot sin spade.

»Naturligtvis», sade mr Pickwick, som under tiden med hästens tyglar i handen hade närmat sig gårdsgrinden.

»Nej, det går nog inte det», svarade den rödhårige karlen. »Det törs vi inte.»

»Det mest märkvärdiga jag i hela mitt liv skådat!» sade mr Pickwick.

»Jag — jag — tror verkligen», viskade mr Winkle till de omkring honom samlade vännerna, »att de tro, att vi kommit åt hästen på något mindre hederligt sätt.»

»Vad för slag?» utropade mr Pickwick i ett häftigt utbrott av förtrytelse.

Mr Winkle upprepade blygsamt sin förmodan.

»Hör på, ni karl därborta», utropade den vrede mr Pickwick, »tror ni att vi stulit den här hästen?»

»Jo-o, så tror jag med!» svarade den rödhårige karlen med ett grin, som skilde hans anlete i tvenne delar, från det ena örat till det andra. Vid dessa ord gick han in i huset och slog dörren igen efter sig.

»Det är alldeles som en dröm», utbrast mr Pickwick, »en ohygglig dröm! Att tänka sig en människa vandra omkring dagen i ända, med en förfärlig häst, som hon aldrig kan bli kvitt!»

De nedslagna Pickwickarne begåvo sig dystert bort, följde i hälarna av det ofantliga hästkreaturet, för vilket de samtliga kände den mest oblandade leda och avsky.

Det var sent på eftermiddagen, då våra fyra vänner och deras fyrbenta kamrat togo av på en biväg, som ledde till Manor Farm; och även nu, ehuru de voro så nära, dämpades det nöje, de annars skulle ha erfarit, genom tanken på det besynnerliga i deras utseende och det löjliga i deras belägenhet: rivna kläder, sönderklösta ansikten, dammiga skodon, uttröttat och förstört utseende och framför allt — hästen. O, vad mr Pickwick i sitt innersta förbannade denna häst! Han hade allt emellanåt betraktat det ädla djuret med blickar, som uttryckte avsky och hat; mer än en gång hade han beräknat huru dyrt nöjet att avskära hans strupe möjligen skulle kunna komma att stå honom; och i detta ögonblick kom frestelsen att tillintetgöra honom eller kasta honom handlöst ut i världen över honom med förnyad styrka. Från dessa hemska och blodiga tankar uppskakades han emellertid helt plötsligt genom den oförmodade anblicken av tvenne personer. Det var mr Wardle och hans oskiljaktiga följeslagare, den feta pojken.

»Vad i all världen har ni hållit hus?» frågade den gästfrie gamle herrn. »Jag har väntat er hela dagen. Minsann se ni inte riktigt trötta ut. Huru! — vad vill det säga? — skråmor? Ni ha väl inte gjort er illa, vill jag hoppas? — Nå, det är bra, fägnar mig att höra det! Så att ni stjälpt — vasa? Betyder ingenting. Mycket vanligt i den här trakten. — Joe — fördöme den pojken, sover han inte nu igen! — Joe, tag den där hästen från herrn och led in den i stallet.»

»Nu ska vi laga så att ni kunna få snygga upp er en smula», sade den gamle herrn, »och sedan ska jag föra in er till sällskapet i salongen. Emma, hämta ut konjak, och