du, Johanna, skaffa nål och träd. Handdukar och vatten, Mari! Seså, flickor, skynda på nu bara!»
Tre eller fyra trinda och rödblommiga tjänsteflickor skyndade nu åt var sitt håll för att hämta de nödiga sakerna, under det att ett par karlar med stora huvuden och klotrunda ansikten reste sig upp från sina säten i spiselvrån (ty ehuru det var en majmorgon, tycktes deras tillgivenhet för eldbrasan vara lika hjärtlig som den någonsin kunde vara vid jultiden) samt döko in i någon hemlig, mörk gömma, varifrån de hastigt hämtade en blanksmörjsbutelj och ett halvt dussin borstar.
Sedan mr Snodgrass slutat sin tvagning, tog han en hastig överblick av rummet, under det han stod med ryggen vänd mot elden och med innerlig tillfredsställelse smuttade på sin grogg. Han beskrev det sedan som ett stort rymligt rum, med rött tegelstensgolv och en väldig spis samt taket fullhängt med gåshalvor, fläsksidor och på trådar uppträdda lökknippor. Väggarna voro prydda med åtskilliga jaktpiskor, ett par tre betsel, en sadel och ett gammalt muskedunder med en skriven lapp under, antydande att det var »Laddat» — såsom det, om man finge sätta tro till samma auktoritet, hade varit åtminstone ett halvt århundrade. En gammal väggklocka gick med högtidlig och sävlig gång, och en »silverrova» av lika ålder dinglade från en av de många krokar, som voro inslagna i skåpet.
»Färdigt nu?» frågade den gamle herrn, sedan hans gäster blivit tvättade, borstade, lagade och behörigen förplägade med konjak.
»Alldeles färdiga!» svarade mr Pickwick.
»Kom med då», återtog den gamle herrn; och sedan de gått genom åtskilliga mörka gångar och blivit upphunna av mr Tupman, som stannat efter för att stjäla en kyss av Emma, för vilket han tillbörligen belönades med åtskilliga puffar och klösningar, anlände de omsider till salongsdörren.
»Välkomna», sade deras gästfrie värd, i det han slog upp dörren och steg in förut för att presentera dem; »välkomna, mina herrar, till Manor Farm!»
SJÄTTE KAPITLET
ETT ÄNNU KORTARE KAPITEL OM ETT GAMMALDAGS SPELPARTI
Flera gäster, som voro församlade i den gamla salen, reste sig upp för att hälsa på mr Pickwick och hans vänner, då de trädde in, och medan presentationsceremonien försiggick med alla tillbörliga formaliteter, hade mr Pickwick tillfälle att iakttaga de honom omgivande personernas utseende och anställa betraktelser över deras karaktärer och levnadsförhållanden — en vana, åt vilken han, liksom så många andra stora män, gärna överlämnade sig.
En mycket gammal dam, klädd i en hög mössa och en urblekt sidenklänning — ingen mindre person än mr Wardles mor — intog hedersplatsen i hörnet till höger om kaminen, och åtskilliga intyg om hennes uppfostran prydde väggarna i form av märkdukar av gammalt datum och broderade landskap av lika hög ålder. Tanten, de två unga damerna och mr Wardle, vilka alla tävlade om att visa den gamla damen den ivrigaste och outtröttligaste uppmärksamhet, skockade sig omkring hennes länstol, den ena för att hålla hennes öronlur, den andra en apelsin, den tredje en luktvattenflaska, medan en fjärde var ivrigt sysselsatt med att jämna och ordna de kuddar som skulle understödja henne. I andra hörnet satt en skallig, gammal herre med ett godmodigt, välvilligt ansikte — prästen i Dingley Dell, och vid hans sida satt hans hustru, en stor, fet, blomstrande gammal fru, som såg ut som om hon vore väl övad, icke blott i konsten och hemligheten att tillreda hemgjorda likörer till andra människors förnöjelse, utan även i att då och då smaka på dem till icke mindre förnöjelse för sig själv. En liten herre med ett klotrunt huvud och ett ansikte, som såg ut som ett pippingäpple, talade med en tjock gammal herre i ett hörn av rummet, och två eller tre andra gamla herrar samt två eller tre andra gamla fruar sutto stela och orörliga och sågo oavvänt på mr Pickwick och hans reskamrater.
»En utmärkt vacker belägenhet den här», sade mr Pickwick.
»Utmärkt vacker!» upprepade mr Snodgrass, mr Tupman och mr Winkle.
