Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ja, så tycker jag med», sade mr Wardle.

»Det finns inte en bättre åkerjord i hela Kent, sir», sade herrn med det klotrunda huvudet och pippings-ansiktet; »nej, det gör det inte, sir — det vet jag bestämt, sir!»

Och herrn med det klotrunda huvudet såg sig triumferande omkring, som om han hade blivit starkt motsagd av någon, men omsider hade fått bukt med honom.

»Vad säger ni om en robbert whist, mr Pickwick?» frågade värden.

»Ingenting skulle vara mig mera angenämt», svarade denne herre; »men ni får för all del inte göra er besvär för min skull.»

»Åh, jag försäkrar, att min mor tycker mycket om en robbert», sade mr Wardle. »Inte sant, mor?»

Den gamla frun, som var vida mindre döv för detta ämne än för varje annat, svarade jakande.

»Joe! Joe!» ropade den gamle herrn. »Joe — den fördömde — nå, se där kommer han! Sätt fram spelborden!»

Utan någon ytterligare väckelse lyckades den sömnige pojken att få spelborden framsatta, det ena till »Pope Joan[1] och det andra till whist. Whistspelarna voro mr Pickwick och den gamla frun samt mr Miller och den tjocke herrn. I sällskapsspelet deltog hela den övriga samlingen.

Robberten spelades med all den gravitet och stadighet, som passa sig för den idrott, som kallas »whist», denna högtidliga ceremoni, vilken man enligt vårt förmenande på ett både opassande och skymfligt sätt givit namn av »spel». Däremot var sällskapsbordet så stojande muntert.

»Så där ja», sade syndaren Miller i en triumferande ton, i det han vid slutet av ett spel tog hem tricken; »jag smickrar mig med, att det här inte kunnat spelas bättre. Det hade varit omöjligt att få en trick till.»

»Miller borde ha tagit rutern med trumf, inte sant, sir?» sade den gamla frun.

Mr Pickwick nickade jakande.

»Borde jag verkligen?» sade den olycklige med en tvivlande blick på sin medspelare.

»Ja, det borde ni, sir», svarade den tjocke herrn med en förfärlig stämma.

»Det gör mig mycket ont», sade den modstulne Miller.

»Ja, det hjälper visst, det!» brummade den tjocke herrn.

»Jag anmäler två honnörer — och så stå vi på åtta», sade mr Pickwick.

Det gavs åter.

»Har ni någon figur?» frågade den gamla frun.

»Ja, det har jag», sade mr Pickwick. »Det blir således en dubbel och robberten.»

»Jag har då aldrig sett maken till tur!» sade mr Miller.

»Jag har då aldrig sett maken till kort!» sade den tjocke herrn.

En högtidlig tystnad; mr Pickwick var upprymd, den gamla frun allvarlig, den tjocke herrn butter och mr Miller ängslig.

»Åter en dubbel!» sade den gamla frun i triumferande ton, i det hon annoterade denna omständighet genom att lägga ett sex-pencestycke och en nött halvpenny under ljusstaken.

»Åter en dubbel, sir!» sade mr Pickwick.

»Ser det nog, sir», svarade den tjocke herrn i skarp ton.

Ännu ett parti med liknande utgång följdes av en ursäkt från den olycklige Miller, varefter den tjocke herrn råkade i ett mycket exalterat tillstånd, som räckte ända till spelets slut, varpå han drog sig undan i ett hörn och förblev alldeles stum i en och en halv timme, efter vilken tids förlopp han trädde fram ur sin vrå och bjöd mr Pickwick en pris snus med minen hos en man, som fattat det kristliga beslutet att förlåta en liden oförrätt. Den gamla fruns hörsel hade under tiden blivit betydligt bättre, och den olycklige Miller kände sig lika mycket ur sitt element, som ett marsvin i en skyllerkur.

Emellertid fortgick sällskapsspelet helt muntert. Isabella Wardle och mr Trundle kommo att spela ihop, detsamma gjorde Emilie Wardle och mr Snodgrass; och även mr Tupman och jungfru-tanten bildade ett bolag av jettonger och smicker. Gamle mr Wardle var vid allra bästa lynne, och var så rolig under sin ledning av spelet, på samma gång som de gamla fruarna voro livligt giriga efter sina vinster, att hela bordet befann sig i ett ständigt uppror av munterhet och skratt. Det var en gammal fru, som ständigt hade ett halvt dussin kort att betala för, och då den gamla frun såg ond ut över att hon måste betala, skrattade de andra ännu högre än förut, och så klarnade den gamla fruns ansikte så småningom upp, till dess hon slutligen skrattade högre än hela det övriga sällskapet. Och när så jungfru-tanten fick »viv», skrattade de unga damerna

  1. Ett engelskt sällskapsspel.