Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Den gamle herrn lade en bössa på marken och laddade den andra.

»Se här komma de!» sade mr Pickwick, och i detsamma visade sig mr Tupmans, mr Snodgrass och mr Winkles gestalter på kort avstånd. Den feta pojken, som icke var fullt säker om vilken herre han var befalld att hämta, hade med en för honom egendomlig skarpsinnighet och för att förekomma varje möjlighet av ett misstag kallat på de allesamman.

»Kom hit!» ropade den gamle herrn, vändande sitt tal till mr Winkle. »En jägare sådan som ni borde ha varit uppe för länge sedan, om det också inte gäller någon bättre jakt än den här!»

Mr Winkle svarade med ett tvunget småleende och tog upp den på marken liggande bössan, med en uppsyn, som en metafysisk kråka, genomträngd av aningen om en stundande våldsam död, kunde förmodas antaga. Det kunde möjligen ha varit överlägsenhet, men hade en märkvärdig likhet med förtvivlan.

Den gamle herrn nickade, och två trasiga pojkar, som hade blivit utposterade på platsen, började genast klättra upp i ett par av träden.

»Vad skola de där pojkarna göra?» frågade mr Pickwick helt tvärt; ty han erfor en viss oro, emedan han icke var riktigt säker huruvida icke lantfolkets nödställda belägenhet, varom han så mycket hade hört talas, hade förmått de stackars vid torvan bundna gossarna att söka vinna en osäker och vågsam utkomst genom att göra sig till skottavlor för oövade skyttar.

»De skola bara skrämma upp villebrådet», sade mr Wardle skrattande.

»Vad var det?» frågade mr Pickwick.

»Skrämma kråkorna. Förstår ni nu?»

Pojken skrek och ruskade en gren med ett kråkbo på. Ett halvt dussin unga kråkor flögo ut under ett livligt samspråk, för att få veta vad det var fråga om. Den gamle herrn svarade med ett skott. Ned föll en fågel, och bort flögo de andra.

»Se så, mr Winkle», sade värden, medan han åter laddade sin bössa, »nu är det er tur!»

Mr Winkle steg fram och lade an. Mr Pickwick och hans vänner hukade sig ovillkorligt ned för att icke bli skadade av det stora fall av kråkor, som de voro övertygade att deras väns bössa skulle åstadkomma. Det var en högtidlig paus — ett skri — ett flaxande av vingar — och ett svagt klickande.

»Hallå!» ropade den gamle herrn.

»Vill hon inte brinna av?» frågade mr Pickwick.

»Det klickade», sade mr Winkle, som var mycket blek, förmodligen av förargelse.

»Det var besynnerligt», sade den gamle herrn och tog tag i bössan. »Hon har aldrig klickat förr. Men det finns ju inte någon knallhatt!»

»Ja, minsann glömde jag inte knallhatten!» sade mr Winkle.

Den lilla förseelsen blev rättad. Mr Pickwick hukade sig åter ned. Mr Winkle steg fram med beslutsam min, och mr Tupman tittade fram bakom ett träd. Gossen skrek — fyra fåglar flögo ut — mr Winkle smällde av. Det blev ett skri från en individ — inte en kråka — av kroppslig ångest. Mr Tupman hade räddat livet på en otalig mängd oskyldiga kråkor, genom att mottaga en del av laddningen i sin vänstra arm.

Att beskriva den förvirring, som nu uppstod; att berätta huru mr Pickwick i första uppsvallningen av sina känslor kallade mr Winkle »Odjur!»; huru mr Tupman låg utsträckt på marken, och huru mr Winkle, slagen av fasa och förskräckelse, knäböjde vid hans sida; huru mr Tupman i yrseln ropade ett kvinnligt förnamn och därefter öppnade först det ena ögat och så det andra och så föll tillbaka och tillslöt dem båda — allt detta skulle vara lika svårt att i alla dess närmare omständigheter berätta, som att skildra huru denne olycklige individ så småningom åter hämtade sig, huru hans arm ombands med näsdukar, samt huru han, stödd på sina oroliga vänners armar, långsamt fördes mot byggningen.

Han närmade sig nu emellertid. Fruntimren stodo vid gårdsgrinden, väntande på herrarnas återkomst och på frukosten. Jungfru-tanten blev nu synlig; hon log och vinkade åt dem att gå fortare. Det var tydligt att hon icke visste något om den skedda olyckan. Stackars varelse! Det finnes ögonblick, då okunnigheten i själva verket är en riktig välsignelse.

De kommo närmare.

»Hur är det?» Hur står det till med den lilla gamla herrn?» sade Isabella Wardle.

Tanten lånade icke någon uppmärksamhet åt denna an-