Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


märkning; hon tänkte att den möjligen syftade på mr Pickwick. I hennes ögon var mr Tupman en yngling; hon betraktade hans år genom ett förminskningsglas.

»Bli inte förskräckta!» ropade den gamle värden, som fruktade att hans döttrar skulle bli skrämda.

Det lilla sällskapet hade samlat sig så tätt omkring mr Tupman, att fruntimren icke voro i stånd att tydligt urskilja vad som egentligen var på färde.

»Bli inte förskräckta!» sade värden.

»Vad i all världen är det?» frågade damerna.

»Mr Tupman har råkat ut för ett litet olycksöde; det är alltsammans.»

Vid dessa ord utbrast tanten i ett genomträngande skri, föll därpå i ett hysteriskt skratt och sjönk baklänges i sina brorsdöttrars armar.

»Kasta litet kallt vatten över henne!» sade den gamle herrn.

»Lugna er», sade mr Tupman, som vid detta tydliga bevis på deltagande med hans olycka nästan rördes till tårar. »Bästa miss Wardle, lugna er!»

»Det är hans röst!» ropade tanten, och starka symtom av fallet numro två skakade hennes kropp.

»Se så, gör dig inte löjlig nu, Rachel!» inföll mr Wardle, något mera barskt än som överensstämde med den poetiska situationen.» »Vad fan tjänar det till att han säger, att han inte är död?»

»Nej, nej, det är jag inte!» sade mr Tupman. »Jag behöver intet annat biträde än ert. Låt mig stödja mig mot er arm», tillade han i viskande ton. »Ack, miss Rachel!»

Den upprörda damen närmade sig och bjöd honom sin arm. De gingo in i frukostrummet. Mr Tracy Tupman tryckte hennes hand ömt till sina läppar och nedsjönk i soffan.

»Känner ni er mycket svag?» frågade den oroliga Rachel.

»Nej», sade mr Tupman. »Det är en obetydlighet. Jag blir strax bättre.»

Han tillslöt ögonen.

»Han sover!» mumlade tanten. (Hans synorganer hade varit slutna vid pass tjugu sekunder.) »Ack, goda, dyra mr Tupman!»

Mr Tupman for upp.

»O, säg om dessa ord ännu en gång!» ropade han.

Tanten studsade förskräckt tillbaka.

»Ni hörde väl inte vad jag sade?» frågade hon blygt.

»Ack jo, det gjorde jag», svarade mr Tupman. »Upprepa det ännu en gång. Om ni vill att jag ska bli frisk, så säg om det!»

»Tyst!» sade tanten. »Min bror!»

Mr Tracy Tupman intog sin förra ställning, och mr Wardle, följd av en läkare, trädde in i rummet.

Armen undersöktes, såret förbands och förklarades vara högst obetydligt, och sedan sällskapets sinnen sålunda blivit lugnade, företog man sig att även lugna sin aptit, med anleten varpå ett uttryck av munterhet redan hade återvänt.

Endast mr Pickwick var tyst och sluten. Tvivel och misstroende stodo tecknade i hans ansikte. Hans förtroende till mr Winkle hade blivit skakat — i hög grad skakat — i följd av morgonens uppträde.

Värden föreslog, att man skulle bege sig till Muggleton, där den stora krickettävlingen skulle gå av stapeln.

Envar, vars sinne har en topografisk riktning, vet mycket väl, att Muggleton är en köpstad med sin borgmästare, sin borgarerepresentation och sina valberättigade borgare, och envar, som läst borgmästarens adresser till de valberättigade borgarna, eller deras till borgmästaren, eller bådas till borgarerepresentationen, eller alla tres till parlamentet, skall därav lära vad han borde ha vetat förut, att Muggleton är en gammal och lojal kommun, som förenar en livlig hyllning av kristliga grundsatser med en innerlig tillgivenhet för handelsrättigheter, vilket man kan se därav, att borgmästaren, borgarerepresentationen och det meniga borgerskapet på olika tider inlämnat icke mindre än ett tusen fyra hundra och tjugu petitioner mot negerslaveriets bibehållande i utlandet och ett lika stort antal mot varje ingrepp i fabriksarbetssystemet hemma, sextioåtta för tillåtelsen att sälja kyrkliga sysslor, och sextiosex för avskaffande av söndagshandeln på gatorna.

Mr Pickwick stod på denna berömda stads huvudgata och betraktade med en med spänning icke oblandad nyfikenhet de honom omgivande föremålen. En öppen fyrkant tjänade till torgplats, och mitt på denna låg ett stort värdshus med en skylt på framsidan, vilken framställde ett föremål, som visserligen är mycket allmänt inom konstens område, men däremot sällan träffas i naturen — nämligen ett blått lejon med tre krökta ben i luften, medan det balanserade på yttersta spetsen av mittelklon på den fjärde foten.

Några pojkar skyndade bort till kricket-fältet, och två eller tre krämare, som stodo i sina dörrar, sågo ut som om de