spinkige herrns ögon fylldes av vatten, och hans kropp vred sig av smärta. Kastades den rakt fram mot grinden, träffade Dumkins den innan den hann fram. Kort sagt, innan Dumkins och Podder slutligen voro uttröttade, hade Muggleton vunnit femtiofyra streck, medan Dingley—Dellarnas tavla var lika blank som deras ansikten. Försprånget var för stort för att kunna upphinnas. Förgäves gjorde den eldige Luffey och den entusiastiske Struggles allt vad skicklighet och erfarenhet förmådde uträtta för att återvinna vad Dingley Dell hade förlorat i striden — det tjänade till ingenting. Dingley Dell måste omsider giva tappt och medgiva Muggletons överlägsna skicklighet.
»Vackert parti — bra spelat — några kast utmärkta», sade främlingen, då båda partierna efter spelets slut strömmade in i tältet.
»Har ni spelet det här spelet, sir?» frågade mr Wardle, som hade haft mycket roligt åt hans språksamhet.
»Om jag har! Skulle tro det — tusentals gånger — inte här — Västindien — ansträngande — hett arbete — mycket.»
»Det måste verkligen vara ett varmt arbete i ett sådant klimat», anmärkte mr Pickwick.
»Varmt! — rödhett — brännande — glödande. Spelade en gång ett parti — min vän översten — sir Thomas Blazo — vem som skulle vinna de flesta varven. — Fick börja — klockan sju på morgonen — sex infödingar att hålla utkik — kom in — blev inne — hettan förskräcklig — infödingarna svimmade — buros bort — sex nya ställdes upp — svimmade också — Blazo kastade bollen — stödd av två infödingar — kunde inte få bukt med mig — svimmade också — bar bort översten — ville inte ge tappt — trogen tjänare — Quanko Zamba — sista man kvar — solen brännande — slagträet fullt av blåsor — bollen brunsvedd — femhundrasjuttio varv — tämligen trött — Quanko samlade sina sista krafter — träffade min grind — tog ett bad och gick till middagsbordet.»
»Men vad blev det av — vad hette han nu igen, sir?» frågade en gammal herre.
»Blazo?»
»Nej, den andra herrn?»
»Quanko Zamba?»
»Ja, sir.»
»Stackars Quanko — repade sig aldrig — spelade vidare, för min räkning — kolade av för sin egen — dog, sir.»
Här begrov främlingen sitt ansikte i en brun mugg, men om det var för att dölja sin rörelse eller för att insupa dess innehåll, kunna vi icke med bestämdhet säga. Vi veta endast att han plötsligt stannade, drog ett djupt andetag och såg oroligt på, då två av de förnämsta medlemmarna av Dingley Dell-klubben närmade sig mr Pickwick och sade:
»Vi ämna intaga en enkel måltid i ’Blå Lejonet’, sir, och hoppas att ni och edra vänner vilja göra oss sällskap.»
»Och till våra vänner räkna vi naturligtvis mr —», sade mr Wardle med en blick på främlingen.
»Jingle», sade denne mångkunnige herre, i det han genast tog vinken i akt. »Jingle — Alfred Jingle, esq., herre till Ingalunda, Ingenstädes.»
»Det skall bli mig ett stort nöje», sade mr Pickwick.
»Och mig med», sade mr Jingle, i det han stack sin ena arm under mr Pickwicks och sin andra under mr Wardles och viskade förtroligt till den förstnämnde gentlemannen:
»Tusan så god middag — kall, men förträfflig — tittade in i salen i morse — fågel och pastejer och allt det där — trevliga kurrar det här — hyggligt folk också — mycket.»
Som det icke fanns några vidare förberedelser att göra, drog hela sällskapet in i staden i små avdelningar om två eller tre personer, och efter en fjärdedels timmes förlopp hade alla tagit plats i den stora salen i värdshuset »Blå Lejonet» i Muggleton — mr Dumkins som ordförande, och mr Luffey som vice ordförande.
Det var en hel hop av prat och slammer med tallrikar, en hel hop kringlöpande av tre pundhuvade kypare och ett hastigt försvinnande av de fasta födoämnena på bordet, till vilka tre olika slag av buller och oreda den skämtsamme mr Jingle bidrog minst lika mycket som ett halvt dussin vanliga människor. Då alla hade ätit så mycket de orkade, togs duken bort; glas, flaskor och dessert sattes på bordet, och kyparna försvunno för att »stöka undan» eller, med andra ord, för att till sitt eget personliga bruk använda de kvarlevor av mat- och dryckesvarorna, som de kunde lyckas att träffa på.
Flera skålar blevo druckna. Mr Luffey och mr Struggles, mr Pickwick och mr Jingle gjordes var för sig till föremål för obetingat lovtal och tackade behörigen för den ära som visades dem.
Så entusiastiska som vi äro för den ädla sak, åt vilken vi hava ägnat oss, skulle vi ha haft en känsla av stolthet, som vi ej kunna uttrycka, ett medvetande om att ha uträttat någonting värdigt odödlighet, som vi nu känna oss
