kunde ha lust att begiva sig till samma ställe, vilket de även gärna kunde ha gjort, utan att därigenom göra sin handel synnerligt stor skada. Mr Pickwick, som hade stannat för att göra dessa observationer, vilka vid en lägligare tid skulle komma att antecknas, skyndade nu för att hinna upp sina vänner, som hade tagit av från huvudgatan och redan kommit i sikte av stridsfältet.
Kricket-grindarna voro uppställda och ett par tält uppslagna till viloplats och förfriskningsställe för de stridande partierna; men spelet hade ännu icke börjat. Två eller tre Dingley-Dellare och Muggletonbor roade sig med att med en majestätisk min kasta bollen vårdslöst från hand till hand, och åtskilliga andra herrar, vilka, liksom de, voro klädda i halmhattar, flanellströjor och vita byxor — en kostym i vilken de i hög grad liknade murareamatörer — stodo spridda omkring tälten, till ett av vilka mr Wardle förde sitt sällskap.
»Ni gör visst bäst uti att gå in i tältet, sir», sade en mycket tjock herre, vars kropp och ben liknade hälvten av en stor rulle flanell, uppburen av ett par uppblåsta örngåttskuddar.
»Ni torde finna det vida behagligare här, sir», påstod en annan tjock herre, som hade en stark likhet med den andra hälvten av omförmälda flanellsrulle.
»Ni är alltför god», sade mr Pickwick.
»Den här vägen», sade den som först hade talat; »här markeras det, och här är det bästa stället på hela platsen»; och med dessa ord gick han pustande framför dem mot tältet.
»Härligt spel — livlig kroppsövning — ypperlig motion — mycket», voro de ord som träffade mr Pickwicks öra, då han trädde in i tältet, där det första föremål, som mötte hans ögon, var hans grönfrackade vän från Rochesterdiligensen, som berättade historier till icke ringa nöje och uppbyggelse för en utvald krets av Muggletons notabiliteter. Hans klädsel var en smula bättre än förut, och han hade stövlar; men i alla händelser var det icke möjligt att misstaga sig på honom.
»Den här vägen — den här vägen — munter tillställning — massor av öl — oxhuvuden; — fullt upp med oxstek — hela oxar; — senap — hela vagnslaster; — präktig dag — sitt ned — låtsa som om ni vore hemma — gläder mig att se er — mycket!»
Mr Pickwick satte sig, såsom han hade blivit ombedd, och mr Winkle och mr Snodgrass efterkommo likaledes sin hemlighetsfulle väns anmaningar. Mr Wardle stod och såg på i stum förvåning.
»Mr Wardle, — en vän till mig», sade mr Pickwick.
Sedan mr Pickwick tagit på sig sina glasögon, beredde han sig till att betrakta spelet, som nu skulle taga sin början.
Muggletonborna skulle börja, och spänningen blev ofantlig, då mr Dumkins och mr Podder, två av denna berömda klubbs mest utmärkta medlemmar, hand i hand gingo bort till sina respektive grindar. Mr Luffey, Dingley Dolls yppersta prydnad, var uppställd för att slänga bollen mot den väldige Dumkins, och mr Struggles var utsedd att sköta samma syssla åt den hittills obesegrade Podder. Åtskilliga spelare voro uppställda för att hålla utkik, och en var av dem ställde sig i den behöriga positionen genom att lägga en hand på vardera knäet och luta sig starkt framåt, som om han böjde rygg för någon nybörjare i konsten att »hoppa bock». På detta sätt bära alla ordentliga spelare sig åt, enär det är en allmän åsikt, att det är alldeles omöjligt att hålla behörig utkik i någon annan ställning.
Prisdomarna voro posterade bakom grindarna; markörerna stodo färdiga att anteckna varven; en andlös tystnad uppstod.
»Giv akt!» ropade bollkastaren. Bollen flög från hans hand rakt och hastigt mot mittelkäppen i grinden. Den försiktige Dumkins passade emellertid noga på den; den föll mot spetsen av slagträet och hoppade långt över huvudet på spejarna, som hade lutat sig tillräckligt lågt ned för att låta den flyga över dem.
»Spring — spring — en annan. Nu — kasta upp den — upp med den — stopp där — en annan — nej — jo — nej — kasta upp den, kasta upp den!» Sådana voro de rop, som följde på slaget, efter vilket Muggleton hade vunnit två streck. Podder å sin sida var icke heller sen att vinna lagrar åt sig och Muggleton. Han hejdade de tvivelaktiga bollarna, lät de dåliga fara, träffade de goda och skickade dem i flygande fart bort åt alla möjliga håll. Spejarna hade blivit varma och trötta; bollkastarna hade blivit avlösta och hade kastat, till dess det värkte i deras armar; men Dumkins och Podder voro ännu oövervunna. Då en äldre herre försökte att hejda bollen, rullade den mellan hans ben eller slant ut mellan hans fingrar. Då en spinkig herre sökte att fånga den, träffade den honom på näsan och hoppade muntert bort med fördubblad hastighet, medan den
