mr Tupman fattade henne i armen och förmådde henne att sätta sig ned bredvid honom.
»Miss Wardle!» sade han.
Jungfru-tanten, darrande så häftigt, att några kiselstenar, som av en händelse hade kommit in i vattenkannan, började att skramla likt en barnskallra.
»Miss Wardle», sade mr Tupman, »ni är en ängel!»
»Mr Tupman!» utropade Rachel, i det hon blev lika röd i ansiktet som själva vattenkannan.
»Ja», sade den vältalige Pickwickaren, »jag vet det endast alltför väl! Var såg man väl någonsin make till kvinna! som ni? På vilken annan fläck i världen kunde jag väl hoppas att träffa en sådan förening av skönhet och förträfflighet. Var annars skulle jag väl söka att — ack!»
Här stannade mr Tupman och tryckte ömt den hand, som omfattade handtaget på den tunga vattenkannan.
Tanten vände bort sitt huvud.
»Karlarna äro sådana bedragare!» viskade hon med mild stämma.
»Ja, de äro så», inföll mr Tupman häftigt, »men likväl inte alla. Det finns åtminstone en, som aldrig skulle kunna förändra sig — och vars högsta nöje det skulle vara att åt er få ägna hela sitt liv — en som endast lever i edra blickars solljus — endast andas i den ljuva fläkten från edra läppar — som endast för er skull är i stånd att uthärda livets tunga börda.»
»Ja, om det vore möjligt, att en sådan person funnes —» sade tanten.
»Men det är möjligt!» inföll den eldige mr Tupman. »Han finns verkligen. Här ser ni honom, miss Wardle!»
Och innan hans hjärtas dam ännu anat hans avsikt, låg han på knä vid hennes fötter.
»Mr Tupman — stig upp!» sade miss Rachel.
»Aldrig!» var det modiga svaret. »Ack, Rachel!» — Han fattade hennes hand, och då han tryckte den till sina läppar, föll vattenkannan till marken. — »Ack, Rachel, säg att ni älskar mig!»
»Mr Tupman!» sade den väna mön, i det hon vände bort sitt huvud. — »Jag kan knappast få fram orden; — men — men — ni är mig inte alldeles likgiltig!»
Mr Tupman hade icke väl hört denna bekännelse, förrän han skyndade att göra vad hans hänryckta känslor bjödo honom att göra, och som, efter allt vad vi veta (ty vi äro tyvärr föga bevandrade i dessa ämnen) folk under dylika omständigheter alltid pläga göra. Han störtade upp, slog sin arm kring den ungdomlige tantens hals och tryckte på hennes läppar ett väldigt antal kyssar, vilka hon, efter tillbörligen visad blyghet och motsträvighet, mottog med så mycken undergivenhet, att Herren vete huru många flera mr Tupman kunde ha tilldelat henne, om hon icke i en hast på fullt allvar ryckt till och i förskräckt ton utropat:
»Mr Tupman, man ser oss! — vi äro upptäckta!»
Mr Tupman såg sig tillbaka. Där stod den feta pojken fullkomligt orörlig med stora cirkelrunda ögon stirrande in i lövsalen, men utan det ringaste uttryck i sitt ansikte, som kunde hänföras till förvåning, nyfikenhet eller någon annan känd passion, som upprör människans bröst. Mr Tupman stirrade på den feta pojken, och det feta pojken stirrade på mr Tupman, och ju mera denne senare betraktade den fullkomligt uttryckslösa minen i den feta pojkens ansikte, ju mera övertygad blev han, att denne antingen icke hade sett eller också icke begripit något av vad som hänt. I denna förmodan sade han med mycken säkerhet:
»Vad vill du här, din junker?»
»Maten är färdig, sir», var det skyndsamma svaret.
»Kom du just nu?» frågade mr Tupman med en genomträngande blick.
»Ja, just nu», svarade den feta pojken.
Mr Tupman betraktade honom ännu en gång skarpt och oavvänt, men det märktes icke ens den ringaste blinkning i hans ögon, eller ens den obetydligaste dragning i hans ansiktsmuskler.
Mr Tupman tog tantens arm i sin och gick fram mot byggningen; den feta pojken följde efter.
Kvällsvarden intogs utan något försök till en mera allmän konversation. Den gamla frun hade gått till sängs; Isabella ägnade sig uteslutande åt mr Trundle; tanten bekymrade sig icke om någon annan än mr Tupman, och vad Emilie angår tycktes hennes tankar vara koncentrerade kring något avlägset föremål — möjligen kring den frånvarande mr Snodgrass.
Klockan hade slagit elva — tolv — ett — utan att herrarna ännu hade kommit tillbaka. Oro och bestörtning stodo målade i allas ansikten. Kunde de möjligen ha råkat i något försåt och blivit plundrade? Skulle man kanske skicka ut folk med lyktor åt alla håll och vägar, som de möjligen kunnat välja vid hemfärden? Eller skulle man — men tyst! — Där äro de! Vad kunde väl ha uppehål-
