lit dem så länge? och en främmande röst dessutom! Vem kunde väl den tillhöra? Man skyndade ut i köket, dit de sölande lättingarna hade begivit sig, och erhöll genast en ganska klar och tydlig insikt i sakernas verkliga ställning.
Mr Pickwick stod lutad mot skåpet med händerna i fickorna och hatten på tre kvart över vänstra ögat samt vaggade fram och tillbaka med huvudet, under det att en oupphörlig följd av de trevligaste och mest godmodiga leenden flögo över hans läppar, utan att man just kunde märka, att de framkallades av något slags giltigt skäl eller ens någon den ringaste anledning. Den gamle mr Wardle stod med högt blossande ansikte och skakade hand med en främmande herre, under det han frammumlade dyra försäkringar om evig vänskap. Mr Winkle stödde sig mot den gamla väggklockan och nedkallade med svag och stapplande röst förbannelser över envar, eho det vara månde, som vågade påstå, att han borde gå och lägga sig; och vad mr Snodgrass angår, hade han sjunkit ned på en stol, medan varje drag i hans uttrycksfulla anlete talade om den mest hopplösa och förtvivlade olycka som en mänsklig inbillning någonsin är i stånd att upptänka.
»Har någonting hänt?» frågade de tre damerna.
»Nej, gubevars — ingenting!» svarade mr Pickwick. »Vi må my-ycke bra — my-ycke bra! Hör du, Wardle, jag säger, att vi må bra — inte sant?»
»Skulle tro det», svarade den jovialiske mannen. »Se här, mina snälla flickor, ser ni min vän, mr Jingle — mr Pickwicks vän mr Jingle — ko-kommer på en liten vi-visit, ska ni veta.»
»Vad går åt mr Snodgrass, sir?» frågade Emilie med mycken oro.
»Å, inte det minsta, miss», svarade främlingen. »Bollspel — middag — präktigt sällskap — trevliga sånger — gammalt portvin — klaret — gott vin, miss — mycket!»
»Det var inte vinet!» mumlade mr Snodgrass med bruten stämma. »Det var laxen!»
(Gud vet hur det kommer sig, men i dylika fall är det aldrig vinet!)
»Vore det inte bäst att de ginge till sängs, miss?» frågade en av pigorna. »Två av gossarna kunna bära herrarna uppför trappan.»
»Jag vill inte gå i säng!» sade mr Winkle bestämt.
»Ingen av kvinna född ska bära mig uppför trappan!» förklarade mr Pickwick käckt — och fortfor att le som förut.
»Hurra!» framväste mr Winkle med svag stämma.
»Hurra!» upprepade mr Pickwick, i det han fattade tag i sin hatt och slungade den på golvet, varefter han i sitt glada övermod lät glasögonen följa hattens exmepel — vid vilken lustiga bragd han skrattade av full hals.
»Skaffa hit — en butelj — till!» ropade mr Winkle, börjande i en mycket hög ton och slutande i en mycket låg och nästan ohörbar. Huvudet nedsjönk på bröstet och, frammumlande sitt oryggliga beslut att icke på några villkor gå till sängs, jämte den grymma och blodiga åsikten, att han nu ångrade, att han icke på morgonen hade »gjort kol på gamle Tupman», föll han i djup sömn, i vilket tillstånd han bars till sitt rum av två unga jättar, under särskild uppsikt av den feta pojken, i vars skyddande hägn mr Snodgrass kort därefter anförtrodde sin egen värda person. Mr Pickwick antog mr Tupmans erbjudna arm och försvann helt tyst och stilla, leende ännu mera än någonsin; och vad mr Wardle själv angår så, sedan han hade tagit ett ömt farväl av hela familjen, alldeles som om han omedelbart därefter skulle föras bort för att avrättas, gjorde han mr Trundle den äran att få leda honom uppför trapporna och begav sig därefter till sitt rum med ett tämligen klent och misslyckat försök att antaga en synnerligt värdig och högtidlig hållning.
»Vilken upprörande scen!» sade tanten.
»Riktigt vämjelig!» ropade de båda unga damerna.
»Förskräcklig — riktigt förskräcklig!» sade Jingle med en högst allvarlig min. (Han hade tömt vid pass en och en halv butelj mer än någon av sina följeslagare.) »I högsta grad ohyggligt uppträde — riktigt ruskigt!»
»Vilken hygglig karl!» viskade tanten till mr Tupman.
»Ja, och vacker se'n!» viskade Emilie Wardle.
»Ja, verkligen», medgav tanten.
Den outtröttlige främlingen stod den följande morgonen tidigt upp från sitt läger, och under det hans kamrater ännu lågo kvar i sina sängar, kämpande med de efterhängsna »kopparslagare», som på morgonkvisten infunno sig, lyckades han i hög grad väcka och underhålla munterheten vid kaffebordet. Ja, hans försök i den vägen kröntes till den grad med framgång, att den döva gamla frun yrkade på att få ett eller ett par av hans bästa infall upprepade genom luren, och gick ända därhän att för jungfru-tanten förklara, att han var »en riktigt inpiskad ung skälm» — en
