Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Nej, kära farmor! Nej, bevars!» skreko de båda unga damerna.

»Vad står på?» röt herrn i huset.

»De äro borta, husbond'!» svarade drängen och kippade efter andan. »Borta och försvunna, sir!»

Vid dessa ord sågs mr Tupman lägga kniv och gaffel ifrån sig och bliva mycket blek.

»Vem är det som är borta?» frågade mr Wardle barskt.

»Mr Jingle och miss Rachel, i en postschäs från Blå Lejonet i Muggleton. Jag var där, men kunde inte hejda dem, och därför sprang jag hem för att tala om det.»

»Och jag har betalt resekostnaderna!» sade mr Tupman och sprang upp som en ursinnig. »Han fick tio pund av mig! — Hejda honom! — Han har bedragit mig! — Jag uthärdar det inte! — Jag fordrar rättvisa, Pickwick! Jag ämnar inte tåla det!»

Och med en mängd osammanhängande utbrott av liknande natur surrade den olycklige Tupman runt omkring i rummet alldeles utom sig.

»Himlen bevare oss!» utbrast mr Pickwick, i det han med rädd förvåning betraktade sin väns underliga beteende. »Han har förlorat förståndet! Vad skola vi göra?»

»Göra?» sade den kraftfulle gamle värden, som endast fäste sig vid det sista ordet i meningen. »Spänna hästen för giggen! Jag tar en postschäs i Lejonet och följer genast efter dem. — Var är den skurken Joe?» tillade han, då drängen skyndade ut för att ombesörja detta.

»Här är jag; men jag är icke någon skurk», svarade en röst: det var den feta pojkens.

»Låt mig bara komma fram till honom, Pickwick!» ropade mr Wardle, i det han rusade mot den olycksalige ynglingen. »Han har låtit muta sig av den skurken Jingle till att föra mig på falskt spår genom att berätta mig en uppdiktad historia om min syster och er vän Tupman!» (Här sjönk mr Tupman ned på en stol.) »Låt mig bara komma fram till honom!»

»Släpp honom inte fram!» skreko alla fruntimren, över vilkas utrop den feta pojkens snyftningar tydligt kunde urskiljas.

»Jag låter inte hålla mig!» ropade den gamle herrn. »Bort med edra händer, mr Winkle! Släpp mig, mr Pickwick!»

»Det var en vacker syn i detta ögonblick av uppståndelse och förvirring att skåda det lugna och filosofiska, ehuru av ansträngning upphetsade uttryck i mr Pickwicks ansikte, då han stod med sina armar hårt omslingrade omkring den fyllige värdens omfångsrika liv och sålunda kuvade våldsamheten av hans lidelse, medan den feta pojken blev riven, knuffad och skaffad ut ur rummet av alla där församlade fruntimren. Han hade icke väl släppt sitt tag, förrän drängen kom in för att säga till om att giggen var i ordning.

»Låt honom inte resa allena!» ropade fruntimren. »Han tar bestämt livet av någon människa!»

»Jag följer med honom», sade mr Pickwick.

»Ni är en bra karl, Pickwick», sade värden och tryckte hans hand. »Emma, ge mr Pickwick en ylleduk om halsen — men skynda på! Se efter er farmor, flickor; hon har svimmat. — Nå, är ni färdig?»

Sedan mr Pickwicks mun och haka hastigt blivit insvepta i en stor schal, hans hatt blivit tryckt på hans huvud, och hans överrock lagd på hans arm, gav han ett jakande svar.

De hoppade upp i giggen.

»Släpp hästen, Tom!» ropade värden, och bort foro de utåt de smala häckvägarna, skumpande upp och ned i hjulspåren och dunsande mot häckarna på ömse sidor, som om de ville slå sig i tusen bitar.

»Huru långt försprång ha de?» ropade Wardle, då de körde fram för porten till Blå Lejonet, där en hop människor hade samlat sig, så sent det än var.

»Inte över tre kvarts timme», var det enstämmiga svaret.

»En postschäs med fyra hästar, och det genast! Sätt in giggen sedan!» sade mr Wardle.

»Rappa er, gossar!» ropade värdshusvärden. »En postschäs med fyra hästar! Låt det gå kvickt!»

Ut kom schäsen, för spändes hästarna, upp sprungo postiljonerna, in stego de resande.

»Kom ihåg — sjumils-hållet på mindre än en halvtimme!» ropade Wardle.

Postiljonerna använde piska och sporrar, kyparna och stalldrängarna hurrade, och så bar det av över stockar och stenar.

Under de första tre eller fyra milen växlades icke ett ord mellan de båda herrarna, emedan båda voro alltför mycket försjunkna i sina egna tankar för att göra någon anmärkning.

Mr Pickwicks tillfälliga iver började lägga sig något,